Då var han för gammal
En nära släkting avled i början av 80-talet efter flera år av njursvikt. Han var inte mycket mer än 70 år. Under lång tid fick han gå på sträng diet, led av klåda och andra symtom från sin sjukdom. Vi undrade varför han inte kunde få dialys för att lindra plågan. Med sin vanliga fåordighet konstaterade han bara att »dom säger att jag är för gammal«. Med det lät han sig nöja. Liksom vi. Eftersom vi visste hur han värnade om sin integritet.
Tjugo år senare har i bekantskapskretsen funnits en 83-åring som fick nya hjärtklaffar inopererade och en 85-åring som reste 20 mil tur och retur två gånger i veckan för att få dialys.
Nog har det varit en fantastisk utveckling av vårdens möjligheter på tjugo år.
Om min släkting fötts tjugo år senare och nu drabbats av njursvikt hade han inte mötts av åldersargumentet längre. Och med den vårdgaranti som regeringen har aviserat hade han haft rätt att söka behandling någon annanstans i landet om vården på hemmaplan inte räckt till.
I riksdagens vårdpolitiska debatt den 15 april sökte socialminister Lars Engqvist partipolitisk samling kring förslaget om en heltäckande vårdgaranti som innebär att alla vårdsökande ska garanteras behandling vid sjukhus senast tre månader efter att behovet har konstaterats. Tanken är att garantin ska börja genomföras redan vid årsskiftet och vara fullt genomförd efter tre år.
Men redan innan diskussionen om den nya garantin har kommit i gång på allvar frågar lokala landstingspolitiker hur pengarna ska räcka till att bygga bort köerna. Några nya resurser har inte aviserats, utöver de miljarder som redan flyttats från försvaret till sjukvården.
Tidigare vårdgarantier har kritiserats för att missgynna vissa diagnoser före andra. Riksdagsbeslutet om prioriteringsordningen har satts ur spel. Garantierna har gällt mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar som finns i prioriteringsgrupp 3, medan den högsta prioriteringsgruppens svåra kroniska sjukdomar, palliativ vård, vård i livets slutskede och vård av människor med nedsatt autonomi inte har uppmärksammats på samma vis. Politikerna har anklagats för att koncentrera sig på starka väljargruppers sjukdomar
medan röstsvaga har fått stå tillbaka.
Frågan är vad den nya nationella behandlingsgarantin, som ska gälla alla diagnoser, kan få för konsekvenser. Om den genomförs utan djupare analys av vårdens organisationsproblem, bakgrunden till personalbristen och tillgången på resurser.
Det kan inte vara så enkelt att ordet »garanti« i ett nafs löser problemen. Det måste finnas personal, lokaler, utrustning. Vågar man gissa att vårdgarantin skapar nya krav på reformer i vården när patientens rätt på det här sättet ytterligare betonas? Det kan handla om ett större statligt inflytande, vilket redan kan anas i regeringens initiativ till en nationell handlingsplan för den högspecialiserade vården som nyligen las fram. Men den ökade tillgängligheten kan också leda till nya krav på att utveckla vårdens organisation.
Där kan Vårdförbundet bidra med sin vårdpolitiska idé, ett diskussionsunderlag som tagits fram för kongressen som inleds i dagarna (se sidan 12–13 i detta nummer av Vårdfacket).
Förslaget utgår från medborgarens rätt till nära och tillgänglig vård. Tanken är att få bort onödig remisshantering och väntetider. I en primärvård som utvecklats till närvård finns många olika yrkesgrupper. Specialister arbetar i närvården och diagnostiken finns lätt tillgänglig. Man behöver inte vänta länge på svar från prover eller röntgen. Målet är att nio av tio patienter ska kunna få vård på närvårdsenheten och bara en av tio behöva gå vidare till högspecialiserad vård. Hemvårdsteam och skolhälsovård är integrerade i närvården och det finns ett nära samarbete med företagshälsovården.
Vision? Utopi? Det är lätt att hitta invändningar och man kan ana många tunga stenar att röja på vägen mot ett förverkligande. Men det känns samtidigt frigörande och hälsosamt provocerande med nya tankar kring en vård där organisationen utgår från medborgarens behov.