Dags att dra i nödbromsen

Nu kommer signaler från allt fler håll i landet om akut kris i landstingens ekonomi. Region Skåne, Västra Götaland, Dalarna, Stockholm. Politikerna drar i nödbromsen efter att ha studerat siffrorna i de första ekonomiska rapporterna för året.

Kostnaderna i vården drar iväg samtidigt som lågkonjunkturen har lett till lägre skatteintäkter. Klyftan mellan inkomster och utgifter vidgas. En allt dyrare nota för läkemedel och ökade kostnader för hyrpersonal nämns som exempel på orsaker.

Visst finns långsiktiga planer på sina håll för att få ner de stora ackumulerade underskotten.

Men när politikerna får en känsla av en ekonomi i fritt fall som nu under våren, kommer förslag på åtgärder som känns igen från tidigare perioder av besparingar.

I början av 90-talet, när de flesta verksamheter fick sina pengar direkt från budgeten i landstinget, gällde det att göra av med pengarna kvickt. Den som sparat till insatser under senhöst och vinter kunde känna sig snuvad på hela kakan. För framåt hösten, när det stod klart att året skulle ge ett rejält underskott, gällde plötsligt »rädda vad som räddas kan« från landstingsledningen. Då kom anställningsstoppen och inköpsstoppen. Verksamheten gick på sparlåga fram till årsskiftet när nya friska pengar pumpades in igen.

Ryckigheten och osäkerheten påverkade verksamhet och personal. Kurser som planerats kunde plötsligt ställas in. En upplevd generositet i början av året förbyttes i påfrestande snålhet under hösten.

I den verkligeheten var det inte lätt för chefer att ge sin personal visioner och hopp för framtiden. Planeringen sträckte sig inte längre än några månader framåt. Dessutom fick även den enhet som höll sin budget ta konsekvenserna av underskott i andra delar av vården.

Mycket har förändrats med bättre ekonomisk uppföljning och nya ekonomiska styrsystem. Politikerna har med målstyrning kommit längre ifrån detaljerna. Vårdenheterna har fått större självständighet.

Krasst uttryckt har man tack vare detta åtminstone upptäckt krisen tidigare. Den ekonomiska uppföljningen har blivit effektivare och prognoserna är mer tillförlitliga. Nu kommer »stoppen« uppenbarligen tidigare på året och kan därmed vara något mer lätta att hantera.

Men måste det till stark centralisering av besluten i en situation när ekonomin viker? Är det enda sättet att möta krisen?

Erfarenheter från tidigare år av besparingar borde ha fått politikerna att tänka efter innan besluten om snabba sparåtgärder fattades. Har vården råd med ännu mer slutkörd och uppgiven personal med allt mindre förtronde för vårdens ledning? Var tar satsningar som ska motverka de anställdas sjukskrivningar vägen? Hur blir det med den nödvändiga kompetensutvecklingen, vårdutvecklingen, arbetsorganisationens förändring?

Risken är att pengarna till sådana satsningar stryks först och att resurserna koncentreras till det allra nödvändigaste. Västra Götaland-regionen har till exempel redan aviserat att kurser och konferenser ska minska.

I flera landsting diskuteras anställnings- och investeringsstopp.

De planer som finns att mer långsiktigt ta itu med vårdens struktur och finansiering kan med  de kortsiktiga besparingarna slås i spillror.

Större förändringar mot en utbyggd närvård kräver långsiktiga planer och uthålliga politiker. Med en stark idé om en förändrad vård där resurserna finns nära och lättillgängliga för patienterna kan också personalen få inspiration till utveckling och framtidstro.

Om den kortsiktiga besparingspolitiken kommer tillbaka på bred front kan det bara leda till lägre arbetstillfredsställelse och sämre vårdkvalitet.