»Dags att riva ner vårdens alla stuprör«

Arbetsmiljö, lön, arbetstider. Facket har hållit fast vid att se varje fråga separat och medlemmarna har visat ett stort tålamod med oviljan att släppa ifrån sig makten över frågorna. Det säger Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall som nu vill få igång en diskussion om nya begrepp.

9 augusti 2004

Företrädare heter numera förtroendevald, arbetsmiljö ska heta vårdmiljö och hälso- och sjukvård helt enkelt vård. Inte för att begreppen som sådana egentligen är så viktiga utan för att orden ska påminna om vikten av att se helheten.

– Alla institutioner och organisationer har formats efter det arbetsrättsliga regelverk som kom till på 70-talet och som präglats av ett industriellt stordriftstänkande. Då var fackets roll att prata för de anställda, i dag är den att stödja medarbetarna i deras yrkesroll, säger Eva Fernvall.

Hon tycker att det är dags att verkligen visa att yrkesutövare är professionella nog att ta eget ansvar. Fast hon är väl medveten om att det utmanar fackets vilja att försvara sina positioner, som förhandlare och som informationsbärare. Hon tycker att medlemmar i fackliga organisationer har haft stor fördragsamhet med trögheten i sina organisationer.

Eva Fernvall vill bort från synen på arbetstagare som offer för arbetsgivarnas vilja.

Så varför en ändring av begrepp?

Diskussionerna är än så länge i sin linda, men de handlar om att påverka sättet att tänka på vården, förklarar ordföranden. Säger man vårdmiljö i stället för arbetsmiljö tar man också in patienten och hur vården utformas. Och allt hänger ju faktiskt ihop. En god patientmiljö är en förutsättning för en god arbetsmiljö och vice versa.

Det har varit på gång under lång tid nu: Vårdförbundets vilja att närma sig frågor på ett nytt sätt. Det har till exempel visat sig genom att förbundet inte skiljer företrädarrollen från funktionen som skyddsombud, i utvecklingen av samverkansavtal med arbetsgivarna och i hur förbundet har drivit frågan om individuella löneavtal. Att medlemmar förhandlar om sin egen lön med sin närmaste chef har inte gjort förbundet överflödigt, och Eva Fernvall ser inte någon risk för det nu heller.

– Vi har fått en annan roll än tidigare. Nu ger vi verktyg och diskuterar metoder. Det innebär att vi har en aktiv roll utan att vi säger åt medlemmarna vad de ska tycka.

Hon tycker att sättet att se på frågor i olika stuprör hindrar utvecklingen. Arbetsmiljö är ett stuprör, patientsäkerhet ett, jämställdhet ett och budget ett, till exempel. För att vården ska bli den bästa möjliga vill Eva Fernvall att det ska bli tydligt hur allting hänger ihop. Tydligast blir det kanske i exemplet patientsäkerhet.

– Tidigare talade man om det som anmälningsärenden, men nu börjar man göra riskanalyser och diskutera vad i arbetsorganisationen som kan ligga bakom ett fel som har begåtts. På så sätt blir det möjligt att förebygga att det sker igen, säger Eva Fernvall som ett exempel på vad hon menar med helhetssyn.

Vi vill få fram ord på det som faktiskt sker ute i vården, förklarar hon. För det är ingen ny rörelse som har gett upphov till diskussioner om nya begrepp. Snarare är det så att begreppen inte har hängt med i den utveckling som sker. Ordets makt över tanken ska inte underskattas.

Vårdförbundets medlemsgrupper har hållit samman arbetet både på laboratorier och på avdelningar i alla tider. Förbundet vill synliggöra det helhetsansvar biomedicinska analytiker, sjuksköterskor och barnmorskor har – och alltid har haft.

Och till syvende och sist handlar allt om att utveckla vården för patienten.

Är då inte Eva Fernvall rädd för att de idéer som kläcks i förbundet inte ska nå ut i verksamheten – att avståndet mellan fackligt förtroendevalda och medlemmar blir för stort? Förtroendevalda talar om genusperspektiv, men därute måste vardagen gå ihop och arbetsscheman anpassas efter att barn ska hämtas och middagar lagas. Eva Fernvall moraliserar inte över sådana val, säger hon. Hon vill förmedla kunskap och skapa dialoger kring angelägna frågor så att medlemmarna, när de gör sina val, är klara över varför de gör dem.

Det finns alltför många strukturer i systemet som vi anammar i stället för att ifrågasätta, säger hon.

– Ta familjeläkarsystemet till exempel. Vi låter oss styras av en patriarkal struktur som förutsätter att pappa tar hand om allt. Eller ta väntrummen på vårdcentralerna där invandrare inte känner sig hemma därför att vi inte har tänkt på att de skulle kunna se annorlunda ut.

Men som alltid är det en fråga om makt och om rätten att sätta dagordningen.

– Vi har utvecklat olika maktsfärer. Personalfrågorna har sina experter och den medicinska behandlingen sina. Vi är likadana och värnar om vår makt över avdelningen och arbetet där.

Hon är väl medveten om att på samma sätt som Vårdförbundet och dess medlemmar är kritiska mot läkares sätt att värna sin ledarposition, så anser Kommunal och undersköterskorna att sjuksköterskorna är ena riktiga »revirpinkare«.

Det är dags att arbeta på ett annat sätt, konstaterar förbundsordföranden.

– Vi måste skapa allianser och nätverk för att kunna ändra på det här. Med andra fackförbund som organiserar vårdpersonal, men också med arbetsgivaren. Och det är framför allt arbetsgivarna som hittills har visat intresse för att få förändringar till stånd.

Eva Fernvall säger att hos henne ringer det en varningsklocka varje gång någon säger: »Det här är en arbetsmetod vi måste värna om.«

– Man ska vara lyhörd för förändringar, slår hon fast.

Men ett enda stort förbund för all personal inom vården tror hon vore att gå för långt. Samarbete är nödvändigt, men också att förstärka respektive grupps professionalism. Och det görs bäst om inte alltför många grupper samlas i ett förbund.maria.ejdvardforbundet.se

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida