De förlorade sina barn – nu ger de stöd till andra föräldrar

Inför Allhelgonahelgen har medlemmar i föreningen Vi som förlorat barn samlats för att binda kransar till sina döda barns gravar. För Miriam Helleday och Ann-Britt Isaksson Nord har stödet från andra föräldrar varit ovärderligt i sorgen efter deras söners bortgång.

De båda mammorna har upplevt alla föräldrars värsta mardröm – att ett barn dör. Miriam Helledays son Simon blev bara 13 år gammal. Sittandes bakpå mammas cykel blev han överkörd av en buss vid Kungsträdgården i Stockholm och avled direkt.

Hösten 2014 hittade Ann-Britt Isaksson Nord sin 26-årige son Marcel död i den träningslägenhet han bodde i. Boendestödjaren hade ringt efter henne då de inte kom in i lägenheten. Efter år av psykisk ohälsa och svårigheter att få rätt hjälp fick den tidigare idrottskillens liv ett allt för tidigt slut.

Mitt i sorgen och kaoset efter sina söners bortgång fick de på olika håll kontakt med föreningen Vi som förlorat barn. Stommen i föreningens arbete består av regelbundna samtalsträffar. Att få möta andra föräldrar som drabbats har varit avgörande för Miriam Helleday och Ann-Britt Isaksson Nord i deras sorgearbete.

– Det är helt omöjligt för någon som inte varit med om samma sak att förstå hur det känns. Här kan vi vara precis som vi är, prata om allt – eller bara vara helt tysta- det är också okej, säger Ann-Britt Isaksson Nord.

Miriam Helleday håller med.

– Man får så mycket konstiga tankar som man inte kan dela med någon annan. Jag var till exempel helt upptagen av att hitta en vinst i situationen, att det fanns någon mening med att Simon dog. Men det gjorde det ju inte, säger Miriam Helleday.

Många föräldrar känner stor skuld för det som hänt – oavsett hur dödsfallet skett. Att skydda våra barn är varje förälders främsta uppgift, säger Miriam Helleday, och det är något de pratar mycket om i grupperna. Alla är också noga med att bekräfta att sorgen tar sig olika uttryck. Någon vill bevara barnets rum intakt och spara alla kläder, en annan vill rensa bort allt så snart det går. Det finns inga rätt eller fel när det gäller sorg.

Sorgen efter ett barn går inte över. Den går i vågor och har ingen deadline.

Ann-Britt Isaksson Nord

Från början deltog de två mammorna i samtalsträffarna för sin egen skull, nu mera håller de i egna stödgrupper. Efter internutbildning har Miriam Helleday ansvar för grupperna på Södermalm och Ann-Britt Isaksson Nord för de i Järfällaområdet norr om Stockholm. De har alltid med sig minst en annan stödperson under träffarna.

– Det kan vara jobbiga saker som kommer upp och då har vi möjlighet att prata med varandra efteråt, säger Miriam Helleday.

Till träffarna kommer både ”nydrabbade” föräldrar och de som kommit regelbundet under flera års tid. Oavsett hur gammalt barnet var när det dog, eller dödsorsak, är alla föräldrar som välkomna. Hit kommer de vars barn varit noll dagar gamla, ett par, eller femtio, år när de dog. Ofta har de ett tema på träffarna, som nyligen då de band kransar tillsammans inför allhelgonahelgen.

 Varje möte inleds med ljuständning och att de säger barnens namn.

– Det är ett sätt att göra dem närvarande, vår stund tillsammans med barnen. Det blir en kontrast till livet utanför, där många kan uppleva att folk går undan och inte vill prata. Det kan väcka rädsla hos andra föräldrar att ens tänka tanken, säger Ann-Britt Isaksson Nord.

Att omgivningens reaktioner kan vara svåra att hantera bekräftas av många föräldrar i grupperna. Det kan handla om kommentarer som ”jag skulle aldrig klara av det” eller om att bli bemött med bedjande ögon, något som kan ske även i vården.

Önskar bättre beredskap i vården

De vill att vården – och andra professioner som polis och socialtjänst – ska känna till Vi som förlorat barn för att kunna hänvisa till den när de möter föräldrar som mist ett barn. Även om det är en förening som ingen vill vara med i, eller identifiera sig med, så vet de att den behövs.

– Vi ser också att det kan saknas beredskap bland vårdpersonal för att hantera krisreaktioner hos föräldrarna. De står ofta handfallna och det finns exempel på föräldrar som har fått trösta sin kurator när denne brustit ut i gråt, säger Ann-Britt Isaksson Nord, som är sjuksköterska med specialistutbildning inom vård av äldre.

Själv fick hon dock stort stöd av en psykolog på vårdcentralen, som hon redan hade etablerat kontakt med innan Marcel dog, och av en kollega. Efter några månader började hon arbeta deltid. Att arbeta heltid blev aldrig varit aktuellt igen.

– Jag värdesätter min egen tid mer nu och att få göra sådant som jag mår bra av. Ta hand om hästen som jag delar med min dotter och stötta andra föräldrar, säger Ann-Britt Isaksson Nord som i dag är pensionär men tar lite extrapass på ett särskilt boende då och då.

För Miriam Helleday ledde krisen bland annat till hon att bytte yrke, från ljussättare inom teatern till kartingenjör på Nacka kommun.

På frågan om hur sorgen påverkar dem i dag, 15 och 8 år efter att deras barn gått bort, säger Ann-Britt Isaksson Nord att saknaden efter sonen alltid kommer att finnas där. Livet fortsätter, även om inget känns riktigt roligt längre.

– Jag har svårt att känna riktig entusiasm över något nu för tiden. Sorgen efter ett barn går inte över. Den går i vågor och har ingen deadline.