De kallar sig
curlingsyrror

Distriktssköterskorna i Kristinehamn ser sig som lotsar i den kommunala hemsjukvården. Men vad som ingår i uppdraget skulle kunna vara tydligare. Nu ska de ta fram riktlinjer. TEXT MARIA EJD FOTO PETTER KOUBEK

11 april 2005

Åke Eklund är 83 år och har ramlat omkull hemma i lägenheten. Han vet inte riktigt hur det gick till, men benen bär honom inte som förr. Nog var det någon från kommunen där och pratade och sedan dess är trösklarna borttagna och han har fått trygghetslarm på armen. Men det där med att gå och handla, det klarar han inte själv och inte var det något som togs upp vid besöket. Det blev liksom inte av.

Lilian Karlsson är distriktssköterska i Kristinehamn och har ansvar för området där Åke bor. Hon känner honom sedan tidigare och han är tacksam för att hon kommer och lägger om hans sår. Hon gör rent och säger att det läker fint. Så lovar hon att tala med biståndsbedömaren som har varit där så att han får hjälp med att handla mat.

Riktlinjerna för vad som ingår i uppdraget har inte varit tydliga för de kommunalt anställda distriktssköterskorna i Kristinehamn. Det ska bli ändring på det; ett digert jobb som de har framför sig. Lilian Karlsson och hennes kollega Elisabeth Zadik har tagit på sig att definiera uppdraget och ser det som en utmaning, men är samtidigt lite rädda för att de kanske har tagit sig vatten över huvudet. Varenda detalj i deras arbete ska dokumenteras.

Kristinehamns kommun har omkring 40 sjuksköterskor, 20 av dem är distriktssköterskor, om man räknar in kvälls- och nattpersonal. Sex kolleger delar lokaler i ett hyreshus en bit utanför stadskärnan. Det är rymligt och de trivs bra. Här har de sina tjänsterum, men ingen mottagning. De arbetar helt och hållet med hemsjukvård för patienter från sju år och uppåt. Mest är det de gamla som behöver deras hjälp, multisjuka äldre. Det väcker funderingar om det där med »hemmaboendeprincipen« alltid är så lyckad.

Ibland upplever Elisabeth Zadik att de riktigt gamla hon kommer hem till har som ett stort lugn omkring sig. Då tänker hon: »Här finns ingen ångest för döden längre – här är det färdigtänkt.« Men vanligare ändå är att de gamla har ångest för att vara ensamma. Då betyder besöken från distriktssköterskorna mycket. De känner sina patienter väl och
kan snabbt analysera vårdbehovet.

– Vårt områdesansvar är en förutsättning för att vi ska ha god kunskap om våra patienter och bra kontakt med deras anhöriga, säger Lilian Karlsson.

De ser sig som ett slags lotsar i vården och områdesansvar är nödvändigt för att det ska fungera. Distriktssköterskornas arbete omorganiseras ofta och just nu läggs deras scheman om så att de även ska arbeta kvällar. Det tycker de lite si och så om. Men vad som än har förändrats de senaste åren så är det ingen som har velat ta bort områdesansvaret.

De tycker att de arbetar i en framåt kommun som förstår att värdera sin personal.

– Jag saknar inte landstinget som arbetsgivare. Det är lättare att göra sig hörd i kommunen och man känner sig närmare besluten, säger Lilian Karlsson.

Det är också positivt att de har samma arbetsgivare som undersköterskorna, det gör att de lär känna varandra bättre och har lättare att ta kontakt med varandra. Läkarna är ju förstås landstingsanställda. Men det går bra ändå, säger de.

– Samarbetet med läkarna fungerar bra. Vi träffar dem på fasta tider, och händer det något akut brukar det aldrig vara något problem att få hjälp.

Svårast är det när det uppstår behov av läkarmedverkan vid hembesök. De skulle egentligen vilja ha daglig tillgång till en läkare som kunde följa med. Men det behovet har de inte fått något gehör för.

– Vi har en stabil läkarkår här i Kristinehamn och vi känner och litar på varandra. Behöver vi hjälp så ifrågasätts inte vårt omdöme. Och för läkarna är det bra att vi har så god kännedom om patienterna och kan ta prover, följa upp ordinationer och kontrollera läkemedelsanvändningen, säger Elisabeth Zadik.

Med områdesansvaret och den goda kännedomen om patienterna följer ett ansvar för deras totala situation. Och det kan innebära både läkarkontakter, hemtjänstkontakter, anhörigkontakter och många turer till apoteket för att medicineringen ska bli rätt.

I Kristinehamn är förvaltningschefen i kommunen sjuksköterska. Hon kom 1996 och har sedan dess drivit att sjuksköterskorna med sin spetskompetens ska fungera som något av konsulter till undersköterskorna. Nu utbildar distriktssköterskorna dem i sårvård, stomivård, katetervård, materiallära och läkemedelshantering. Det goda samarbetet med hemtjänsten underlättas även det av områdesansvaret. Hemtjänstpersonalen vet vem de ska ta kontakt med om någon av deras gamla behöver medicinsk omvårdnad.

Efter ett initiativ från en av distriktssköterskorna har kommunen sedan förra året särskilda omvårdnadsteam för vård i livets slutskede. Distriktssköterskorna i kommunen utbildar hemtjänstpersonal inom sitt geografiska ansvarsområde i palliativ omvårdnad.

Tyngdpunkten i de riktlinjer som har tagits fram ligger på etik, moral och hur man samtalar med patienter som kräver mycket omvårdnad. Konceptet har förts ut till alla intresserade inom hemtjänsten i Kristinehamns kommun.

Nästa steg är att utveckla de nya vårdplaneringsteamen. Där ingår distriktssköterskor, biståndsbedömare, arbetsterapeuter och sjukgymnaster.

Distriktssköterskorna ser sig som generalister eftersom de ska behärska så många områden.

Ibland saknar de den mer tekniska delen av vårdarbetet. Mycket av den palliativa vården har till exempel tagits över av den avancerade hemsjukvården. Och visst är det ett bekymmer att det är så svårt att få med sig läkarna på hembesök.

Men de har ett av de självständigaste jobben man kan ha som sjuksköterska. Hur de ska lägga upp det dagliga arbetet bestämmer de själva. Det är bra, men det kan också kännas lite ensamt ibland.

– Det är mycket egna beslut och bedömningar. Något helt annat än att arbeta på sjukhus och hela tiden ha kolleger omkring sig, eller läkare i närheten, som man kan diskutera med, säger Lilian Karlsson. m

maria.ejdvardforbundet.se

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida