De lägger piccline hemma

Rune Grahn är trött och tycker det är skönt att slippa åka till lasarettet. Sjuksköterskorna kommer i stället hem och lägger in hans centrala venkateter. Enköpings lasaretts hemsjukvård är först i landet med att lägga piccline i hemmet.

Susanne Öberg och Karl Eklund kör på små slingrande lands­vägar, Uppland visar sin vackra, orangegula höstskrud. Hela bagage­utrymmet i bilen är packat med allt de behöver. Det är lådor med sterila instrument, två bord i rostfritt stål att duka upp på, dukar och tvättmedel. De gnabbas i framsätet.?

— Vi retas gärna hela tiden med varandra. Vi är som ett gammalt gift par. Jag brukar säga till patienterna att de inte behöver bli oroliga om vi hackar på varandra, däremot om vi blir alldeles tysta, det är värre, då kan något ha hänt. ?

I ett falurött hus

I ett falurött hus intill fälten står Rune Grahn i dörröppningen, med ett stadigt grepp om rullatorn och säger välkommen. Han kom hit till gården i byn Simtuna utanför Enköping som fosterbarn, bara fyra månader gammal. På den tiden var det fullt liv i bygden. Sedan dess har det gått 90 år och varken skolan eller matbutiken finns kvar.?

I vintras började Rune känna sig orkes­lös och yr. Hans blodprov på vårdcentralen visade ett extremt lågt Hb-värde, 50 g/l, och han skickades genast till akutmottagningen för att få blodtransfusion. Under den fortsatta utredningen upptäcktes hans blodsjukdom.

?Han får blod regelbundet och tar en hel del prover. För att slippa ”bli landstingets nåldyna” som Karl Eklund säger, ska han i dag få en picc­line inlagd.??

Rune håller på morgonrutinerna och är lika nyduschad som varje dag. Nu får han klä av sig tröjan och bli skrubbad av Susanne en gång till på armen med en Descutansvamp. Under tiden har Karl bäddat med ett landstingslakan i sängen.?

Tar med rostfria bord

Rune lägger sig och får sträcka ut vänster­armen på ett av de rostfria borden. En lite ihoprullad handduk stöttar under armen så det blir bekvämt.?

Piccline läggs i något av överarmens kärl, oftast vena basilica, men också i vena cephalica eller vena brachialis. Susanne letar med ultraljudsproben efter ett lämpligt insticksställe och visar Rune den pulserande artären på skärmen. Hon vill inte att venen ska ligga för nära artären.?

Sedan dukar hon upp ett sterilt bord med venkateter, insticksnål, skalpell och annat arbetsmaterial. Det blir trångt i sovrummet där Rune har dubbelsängen, en fåtölj, rullator och byrå. Han kikar strax upp själv med pigga ögon under en stor blå, steril duk. Reportageteamet lovar att skicka en bild till hans e-post.?

Knyter den sterila rocken

— Vi arbetar så sterilt vi kan. Givetvis är det svårt för det är ofta trångt, säger Susanne och knyter Karls blå rock i ryggen.?

Han sätter sig och sköter vant ultraljuds-proben med vänster hand och siktar med nålen i höger hand, tittar ömsom på skärmen och på armen och säger ”jag sticker på tre”. Ett…

?— Där stack jag visst på ett. Ärligt talat så är det mitt gamla vanliga, patenterade lurendrejeri. Jag tror faktiskt att det gör mindre ont om man är oförberedd, småler Karl.??

Rune tyckte inte sticket var så farligt, fast nålen inte är helt liten. Karl bedövar, skär ett litet snitt med skalpellen, för in en ledare och venkatetern.

?Katetern leds vidare upp 44 centimeter till vena cava superior, kroppens största ven som slutar innan hjärtats förmak. Det är slutstationen för venkatetern.?

— Ååh, högra ögonbrynet, pustar Karl plötsligt.?

Susanne lutar sig snabbt fram och kliar försiktigt på hans ögonbryn utan att nudda de sterila kläderna. Likt en kirurg motstod Karl att själv klia sig med de sterila handskarna.?

Mätaren heter Sherlock

På Runes bröst ligger en mätare med det undersökande namnet Sherlock, som registrerar hans ekg. Karl och Susanne tittar efter en normal p-vågshöjning på dataskärmen. Om en liten sänkning synts innan, hade det varit ett tecken på att katetern hamnat nere i hjärtats förmak och då hade de behövt ”backa” den.??

De båda sjuksköterskorna blev först i Norden med att flytta ingreppet från sjukhuset till de svårt sjukas hem för två år sedan. Susanne startade 15 år tidigare den sjuksköterskeledda piccline-verksamheten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. På den tiden protesterade ane­stesiläkarna, som traditionellt har arbetsuppgiften att lägga de centrala venkatetrarna. De ville inte att ingreppet skulle göras någon annanstans än på operationssal, av hygieniska skäl.

?— Vi var beredda på ifrågasättanden vad gäller hygienen i patienternas hem. Därför var vi väl förberedda när vi mötte ledningen för Enköpings lasarett och hygiensjuksköterskan för att lansera idén.?

De lyfte fram att bakterier i hemmet hör till patientens egen normalflora och att det är mer smittorisker på sjukhuset där så många andra svårt sjuka vårdas.?

Facit efter 30 patienter är att ingen hittills drabbats av infektion på grund av sin piccline inlagd i hemmet. Men det beror sannolikt också på att Susanne och Karl slår knut på sig för att arbeta sterilt.??

För Karls del började intresset redan på första jobbet som sjuksköterska på Bromma geriatriken, Stockholms sjukhem, där två sjuksköterskor redan 2004 lade piccline. Han insisterade på att få vara med och titta.

?— Jag var nyfiken och envis och fortsatte att fråga och fråga. De sa att det var lika bra att jag också började, eftersom de inte blev av med mig.?

Han gillade att kunna bidra till en mer långsiktig lösning för patienten, som minskade lidandet, men också att det fanns ett inslag av skicklighet för att lägga piccline.

?— Naturligtvis måste vi kunna anatomin också. Vår största risk är att råka punktera en underliggande artär och orsaka en blödning. Men vi riskerar inte att orsaka pneumotorax, som när en central venkateter i halsen läggs in. Vi är aldrig i närheten av lungan med något annat än den mjuka katetern.