De skalar bort vårdens traditionella roller

Genom personcentrerad vård där patientens och sjuksköterskans traditionella roller ”skalas av” har teamet på neuro på Karolinska universitetssjukhuset vunnit årets Tillsammanspris. ”Det pågår ett paradigmskifte när det gäller att ta in patientperspektivet i vården”, säger Alexandra Dovin, sjuksköterska och regional processledare för hjärntumör.
På neurologiska mottagningen hade teamet laddat med snittar och bubbel för att fira finalplatsen och följa prisutdelningen digitalt den 17 september – men Alexandra Dovin och Eskil Degsell, regional processledare för närståendesamverkan, var inte närvarande. De hade nämligen blivit uppringda och ombedda att befinna sig på själva prisutdelningen.
– De andra var lite sura på oss för att vi inte var där – men vi blev förlåtna direkt när de förstod varför. Alla är väldigt glada över det här priset, och det är verkligen hela teamets förtjänst, säger Alexandra Dovin om utnämningen.
Teamet på neuro hade nominerats av Regionalt cancercentrum Stockholm och Gotland, och får priset ”för sitt arbete med att utmana hierarkiska traditioner genom samverkan. Arbetet har förbättrat vården av patienterna, stödet till närstående och vardagen för berörda medarbetare på ett tydligt sätt.”
Vill ha input
Förändringsarbetet har pågått under flera år och har präglats av personcentrerad vård – att hela tiden ta in patienters och närståendes perspektiv, i allt från vårdmöten till rutiner kring till exempel remisser.
– Vi vill ha input varje gång vi utvecklar eller utvärderar vårt arbete. Det gör att det känns mer genuint. Det har blivit en självklarhet att ta med patienters och närståendes perspektiv, antingen direkt genom en arbetsgrupp där de ingår, eller genom att fråga en referensgrupp, säger Alexandra Dovin.
Ett exempel är de nya rutinerna kring så kallade patient reported outcome measures, alltså formulär där patienter får fylla i hur de mår och sedan skicka in formuläret till kvalitetsregistret – men utan uppföljande åtgärd.
– Då kan det ju hända att en patient fyller i att man mår dåligt, men ingen tittar på det. Så i stället för att kvalitetsregistret skickar ut formulären började vi göra det själva, för att sedan titta på resultatet med patienten under ett inplanerat besök.
Tillsammanspriset
Tillsammanspriset är ett initiativ av patientnämnden i Region Stockholm. Priset vill lyfta fram och synliggöra förebilder inom hälso- och sjukvårdsområdet som på allvar gör skillnad och på riktigt skapar nytta för patienter och vård genom samarbete och samverkan.
I år delades priset ut under Nationella patientdagen den 17 september.
Viktigt har också varit att förändra synen på närstående, från enbart anhörig till en typ av informell vårdgivare. Den närstående behöver visserligen fortsatt stöd – men måste också involveras i vården av patienten.
– Speciellt om det är som hos oss, där patienten ofta inte bara har en cancersjukdom utan även en hjärnskada. Ibland är skadorna tydliga, ibland mer subtila för omgivningen. Men det kan vara stor skillnad mellan hur en patient upplever sin situation och hur en närstående upplever det, säger Alexandra Dovin.
Våga lämna rollerna
När närstående blir mer av ”kollegor” till vårdpersonalen kommer också det som Alexandra Dovin beskriver som centralt i arbetssättet in – att våga gå utanför de givna rollerna.
– Att jobba personcentrerat för mig är att skala bort våra roller och se personen bakom patienten. Vem är du, vad upplever du och hur kan vi göra det här bra för dig? Vi som sjuksköterskor har ju fått det inpräntat att vi ska vara personliga, men inte privata, fungera som patientens advokat och värna de mjuka värdena. Men det är inte alltid som det får så mycket plats i vården, för verksamheten har ofta styrts av det medicinska perspektivet där det inte varit fokus. Det kan vara svårt att få fram det här som sjuksköterska – men där har patienter och närstående varit till stor hjälp. Ingen kan värja sig mot deras egna upplevelser, säger Alexandra Dovin.
I rollen som sjuksköterska ingår också att ge trygghet och skydda patienten.
– Men när man ska träffa patient och närstående i en annan roll, som samarbetspartner – ja, är man ovan vid det kan det bli det obekvämt. Vi sjuksköterskor vill ju vara professionella och man kanske frågar sig om man kan säga vad som helst, kan jag vara öppen med det som är svårt i vården? Gör vi personen otrygg om vi gör det?
Försöka mötas på mitten
Alexandra Dovin råder ändå dem som vill få till ett liknande personcentrerat arbetssätt att våga göra just det. Men det är inte problemfritt.
– Det finns två helt olika perspektiv. Som närstående eller patient är man specialist på sin egen upplevelse, och vi i vården har kunskap om vad som är möjligt men är också den trögaste och mest inrutade organisation som finns – och det behöver den vara för att vara patientsäker. Det måste förmedlas. Man får försöka mötas på mitten utan att bli frustrerad över att den andra inte fattat. Hitta en balans där man får försöka våga diskutera frågor med patienten och närstående som man annars aldrig skulle ta upp i vårdmötet.
En annan förutsättning är att ledningen måste vara med på tåget. På tema hjärta, kärl och neuro fortsätter förändringsarbetet, även om mycket har fått sättas på vänt på grund av pandemin. Inom forskningen på området pågår flera samarbeten och projekt – bland annat ett med samhällsvetare, för att kartlägga vilka relationer som är viktiga för patienter. Man vill också hitta ett sätt att strukturerat fånga upp lyckade lösningar från patienternas vardag och ge dem nya ytor att mötas och dela erfarenheter på.
Komma bort från stuprör
Själv leder Alexandra Dovin projektet Integrerad vård på tema hjärta, kärl och neuro, ett samarbete med Regionalt cancercentrum, som handlar om att ytterligare integrera patient och närstående, men även alla andra formella vårdgivare som rehabilitering, palliativ vård och kommunerna. Målet är att komma bort från stuprören i de olika organisationerna och skapa en röd tråd.
– Det var någon som sa ”vi jobbar med samma patient men vi jobbar inte tillsammans”. Det fångar problematiken väldigt bra, tycker jag.