De slet för att lindra vid boernas front

Skorpioner, krossade benpipor och uttorkning mötte tre svenska sjuksköterskor under boerkriget i nuvarande Sydafrika 1899.

Luften är fylld av krutrök. Kanonerna dundrar och bössornas skott hörs oavbrutet. Vid ambulansen kämpar systrarna Anna och Elin Lindblom tillsammans med Hildur Svensson. De behöver snabbt få upp sjukhustälten för att ta emot sårade från fältet. Outbildade män arbetar vid deras sida, men doktorn har drabbats av malaria. Ambulansvagnens hjul har kört ner djupt i sanden och hettan är obeskrivlig. Paraffinljusen som ska lysa i nattens mörker smälter och flyter runt i sin låda och i skuggan under vagnen hänger vattensäckarna.

Till ambulansen och sjukvårdstälten anländer skjutna, brända och dysenterismittade patienter.

Ungefär så beskriver den svenska sjukskö­-terskan Anna Lindblom sitt arbete i den enkla vagn som var basen till ambulansen under andra boerkriget hösten 1899. Ifrån vagnen packades en liten sjukvårdsstation upp i den gassande solen. Den var sjuksköterskornas spartanska arbetsplats under två månader i fullt krig.

De tre sjuksköterskorna bodde redan i Johannesburg när kriget bröt ut. Systrarna Anna och Elin Lindbloms bror var läkare och drev en praktik. Boerna saknade organiserad sjukvård och flera europeiska länder skickade ambulanser med Rödakorssystrar. Sannolikt var det av ideologiska skäl som sjuksköterskorna tog värvning vid den skandinaviska ambulansen, eftersom lönen skulle betalas ut först efter kriget.

Sjuksköterskorna reste bekvämt med tåg den första biten mot kriget, men befann sig snart ombord på den oändligt långsamma, skakande vagnen på väg mot fronten. Oxarna som drog vagnen klarade sex timmar i hettan och behövde sedan vila och söka sin egen föda. Ambulansen var en boervagn som kallades voortrekker. Förvaring för mat och medicin fanns mellan de dubbla golven och i lådor längs sidorna.

Förutom de svenska sjuksköterskorna och en norsk läkare fanns även outbildade ambulansmän ombord. Alla fick plats att resa tillsammans, men männen fick sova under vagnen nattetid. De resande samlade ved från de taggiga acasiorna för att grilla köttbitar direkt på gaffeln över elden. Efter nio dygn nådde ambulansen fronten vid Mafeking och den skandinaviska frivilligkåren under en boergenerals ledning. På höjden i närheten stod Long Tom, kommandots stora kanon.

Redan första natten skadades en finländare och Elin Lindblom ryckte in. Hon var inte beredd på den fara som ständigt lurade i tälten och blev stucken av en skorpion när hon skakade en kudde. Lyckligtvis en liten skorpion.

Sjukvårdstälten fylldes snart av krigsskadade och sjuka. Speciellt dysenteri var vanligt. En av de skadade, en lång boer, var skjuten genom huvudet och svårt förvirrad. Sjuksköterskorna turades om att vårda och vakta honom, då han hela tiden slet av sig bandaget från huvudet. När de lyckats rädda hans liv fick den skandinaviska ambulansen gott rykte bland boerna. Den som bara kom dit skulle klara sig med livet i behåll. Detta visade sig snart inte stämma när ambulansen drabbades av sitt första dödsfall. Den avlidne var endast 17 år gammal.

Den mest fruktade sjukdomen var tyfoidfeber. Diarrésjukdom behandlades med kräkrot, fasta och lavemang. För smärta fanns salicylsyra och morfin. Skottskador kunde diagnostiseras med en röntgenapparat.

I början av november 1899 kom en order om förflyttning närmare krigslinjen och skyttegravarna, till Magersfontein. Där fick ambulansen ett fruktansvärt besked, då hela den skandinaviska kåren var nedgjord.

Endast sju skandinaver klarade sig ur striden. De andra dog, sårades eller togs till fånga av engelsmännen.

En grupp ambulansmän gav sig av och tog med sig de sårade skandinaverna. Läkaren fick de lämna för vård på vägen. Sjuksköterskorna kämpade allt ensammare i det överfulla sjuktältet. De kokade vatten, tvättade och lade förband under enkla förhållanden. För allvarligt skadade, som en skottskada i hals och ryggrad, kunde de endast ge lindring.

Hettan var olidlig, upp till 44 grader Celsius dagtid, men nattetid var det mycket kallt. Efter flera dagars intensiva strider lyckades ambulansmän ta sig fram till trupperna och leta efter skadade skandinaver. De fann 18 döda och två sårade, alla andra hade engelsmännen fört med sig. De två skadade var finländare, som legat kvar på fältet i brännande sol och svår kyla på natten. Den ene var medvetslös, tre kulor hade gått igenom benet, hela benpipan var splittrad. En kula hade gått genom bröstet och ryggen var ohyggligt uppfläkt. Den andre var skjuten genom magen, hade ett köttsår i armen, samt brännskador av solen.

Sjuksköterskorna stod hjälplösa och bad en tysk läkare om behandling innan patienterna kunde åka till närmaste sjukhus, en dagsresa från fronten.

Efter striderna följde en lugnare tid, men ändå slitsam för sjuksköterskorna för nu hade även kökspojken rymt, och de tvingades hjälpa till med mat och disk, förutom att vårda de sjuka. Kocken Hedberg var en godmodig man, men ville inte sköta hela köksarbetet och några av de andra männen vägrade hjälpa till. I hettan var smöret som olja. Ett av sjukvårdstälten hade dubbelt tak och viss svalka, de andra var varma som bakugnar. Ambulansen tilldelades ett halvt får varje dag, som hängde fritt under vagnen. Torkad oxdynga dög gott som bränsle, men sjuksköterskorna gillade varken att samla in det eller lukten från elden.

Efter två månader kunde boerna inte längre hålla ställningarna, utan blåste till reträtt. Ambulansen med alla sina sårade kunde inte flyttas. Den besköts av britterna som endast kunde stoppas med vita flaggor. Ambulansens personal togs som krigsfångar men tilläts ändå arbeta i vården av de besegrade boertrupperna.

De sista veckorna ambulansen verkade var förhållandena vidriga. De överlevande boerna var uthungrade med variga, infekterade sår. Anna Lindblom berättar att endast den tränade sjuksköterskan stod ut med att lägga om såren. Vattnet i floden ansågs smittat med tyfoidbakterier.

Ambulansen upplöstes en kort tid senare och sjuksköterskorna tog sig tillbaka till Johannesburg. Efter några år flyttade systrarna Lindblom tillbaka till Stockholm.

Krigade om guldfynd
Européer lockades av guld och diamanter till Sydafrika under 1800-talet — en av orsakerna till kolonisationen. Holländarna var grunden till boerna, också kallade afrikaaner, som stred mot den svarta befolkningen om makten i området. Men dåtidens militära supermakt, det brittiska imperiet, gav sig snart in i kampen. Det blev starten på de två boerkrigen.

I Sverige var det samtidigt fattigt och många emigrerade, också till guldruschens Sydafrika. Omkring 1 500 svenskar bodde i Johannesburg. Under det andra boerkriget anslöt sig frivilliga skandinaver och bildade en egen kår, bland dem 46 svenskar. Många var sjömän, helt otränade som soldater.

Brittiska koncentrationsläger blev kända och världsopinionen vändes emot dem. Svenskarna tog parti för boerna och hyllade deras nationalism, enkelhet, religiositet och renrasighet. För den ursprungliga, svarta befolkningen var intresset däremot litet. Men de var närvarande överallt, även under boerkrigen, som bärare, kuskar och kockar.

Långt senare, under kampen mot apartheid i Sydafrika, var det svenska engagemanget stort och boerbefolkningen sågs som en symbol för förtrycket.