Den osynliga tanten

En sommarkväll häromåret väntade jag och två väninnor i kön till ett av Stockholms välbesökta vattenhål. Bäst vi står där och försöker hålla festhumöret uppe kommer dörrvakten fram till just oss. Så säger han:

»Hör ni jag tror faktiskt det är fullt här i kväll.« Tja, vad gör man?

Den känsligaste av oss lödde i alla fall fast prislappen på de för kvällen nyinköpta brallorna, och lämnade tillbaka dem till butiken dagen därpå.

Med åren har vi allt oftare kommit att samlas kring en enande känsla av indignation, väninnorna och jag. En sorts harm och upprördhet över att vara osynliga, ihopklumpade eller sedda på fel sätt ? eller för fel sak. Vid sådana tillfällen kan vi solidarisera oss med den 60-åriga skådespelerskan som klagar över att det inte finns några roller för kvinnor över 40. Om de inte vill agera blid mormor.

Eller så utbyter vi erfarenheter i stil med den som körsångaren bland oss berättar. Hon och hennes körsystrar, i ungefär samma osynlighetsålder, väller ut från en buss på väg mot kyrkan där de ska sjunga. Där står en överförfriskad herre, utan polityr, och betraktar dem, varpå han utbrister:

»Det var en djävla massa gråsuggor.«

Sådant kan vi skratta rått åt. Annat får oss inte ens att dra på smilbanden.

Ta till exempel landstingens befattningsklassifikation. Det som vid en första betraktelse bara tycks vara harmlöst tråkigt, visar sig vid en närmare analys vara en ren provokation. I den klumpas sjuksköterskor ihop i en grupp, oavsett om de bara gått grundutbildning eller om de är hur specialiserade som helst. Det är ju som om alla militärer skulle ha samma antal streck på uniformens axelklaffar. Eller för den delen som att kalla underläkare, avdelningsläkare, biträdande överläkare, överläkare? för kort och gott: läkare. Fullkomligt otänkbart.

Vårdförbundets ordförande har hörts säga att hon vill göra förbundets medlemmar exklusiva. Det låter lovvärt.
Den senaste sjuksköterska jag såg kliva fram i rampljuset blev tvingad dit genom ett åtal för misshandel. I en domstol i Landskrona utfrågades hon om varje mått och steg hon tagit under en sommarmånad för snart två år sedan. Bevakad av strängt bligande gamla häradshövdingar i guldram. Henne tänker jag på utan den minsta lilla krusning i mungipan.

Det finns upplevelser som får mig att säga om osynligheten vad min far brukar säga om åldrandet: »Inte så illa om man betänker alternativet.«

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida