Den skrattande kongressen

Statsministern vacklar till en aning, tvingas behålla balansen helt utan talarstol och konstaterar att kongressen »ser helkonstig ut«. Det är en kongress som saknar presidium, podium, talarstol. Kongressombuden sitter i grupper om sex vid mindre bord med datorer. I salen pågår ett ständigt sorl, diskussionen är levande genom alla de tre dagarna. Det skrattas mycket och fritt.

Ingen sitter och halvsover under långa anföranden, det blir inget nattvak och förhandlande mellan delegationer. Och framförallt, mycket lite av de annars så vanliga långa diskussionerna om ordens värde: »Nu när förbundet ska slå fast detta program är det viktigt att alla orden verkligen blir rätt, att formuleringarna håller och att vi kan skapa en majoritet.«

På den här kongressen fattas viktiga beslut om ny stadga och grundtankarna i den vårdpolitiska idén. För övrigt slås inte särskilt mycket fast. De dokument som tagits fram diskuteras i grupperna. Alla kan skriva sina synpunkter vilka ställs samman som underlag till sista dagens huvudpunkt: Att prioritera Vårdförbundets viktigaste uppgifter under de tre kommande åren.

När kongressen är slut finns sex prioriterade mål. Men också ett digert material som är ombudens samlade åsikter om allt från vårdens organisation till genusfrågor och internationellt arbete. Sammanlagt tusen yttranden, som blir en guldgruva att ösa ur i det fortsatta arbetet.

Själva idén är att diskussionen ska fortsätta också efter kongressen. Att det inte behöver handla om att slå fast vad som är rätt eller fel i frågor som är stora och komplicerade och kräver många olika lösningar.

När Vårdförbundet för drygt två år sedan genomförde en undersökning som visade att en tredjedel av medlemmarna funderade på om de skulle vara kvar i facket eller inte, startade ett nödvändigt arbete med att förändra förbundet. Inriktningen var tydlig: Det handlade om att lyfta fram individen i kollektivet och öka förbundets inriktning på yrkesfrågor.

Kongressen i mitten av maj kan ses som den första avstämningen av hur långt arbetet har kommit.

När kongressen planerades var det helt i förändringsarbetets anda: Öppet och inbjudande, individuellt deltagande, fria arbetsformer och ett kreativt klimat.

Hur slutresultatet skulle bli kunde ingen förutse. Skulle idén hålla?

De utvärderingar som gjordes under kongressen visade på mycket positiva reaktioner. Ombuden kände att de fått komma till tals och bidragit till diskussionen. I paussurret verkade särskilt de yngre ombuden nöjda med den inspirerande och tillåtande processen.

Den nya kongressformen blev alltså en tydlig indikation på att Vårdförbundets förändringsambitioner har gett resultat.

Men hur djupt har förändringarna gått? Vad betyder kongressarbetet och den nya inriktningen för den vanlige medlemmen?

Medlemsdemokrati kräver större delaktighet än att 120 kongressombud gör sin stämma hörd. Tankar och idéer finns hos alla Vårdförbundets 112 000 medlemmar. Medlemmar som ska involveras i diskussionerna både inför en viktig kongress och efteråt när nya tankar och idéer ska leda till verkliga förändringar.

Kommunikation i alla former blir allt viktigare.

Naturligtvis måste förändringsprocessen få ta tid. Ett förbund som inte slår fast sanningar öppnar för lokala diskussioner och lösningar på vårdens problem.

Det handlar om att skapa mötesplatser i alla delar av organisationen, hämta idéer, ge och ta emot kunskap och föra fram Vårdförbundets grundläggande värderingar.

För även om budskapet är att »diskussionen fortsätter«, har Vårdförbundet starka värderingar som främst är tydliga i de nya stadgar som kongressen antog. Det handlar om mänskliga rättigheter, rätten till hälsa, vikten av att påverka utvecklingen av yrket och vården, liksom individens och kollektivets villkor.

Värderingar som är styrande både för förbundets och för vårdens utveckling.