Den största bristen
När hundratals sjukvårdspolitiker och tjänstemän från hela landet träffas på konferens handlar diskussionerna om resurser. Oftast i sammansättningen »bristande resurser«. Så ock i Umeå tidigare i höst, där gräddan av landets sjukvårdsfolk på kommunal, landstings- och riksnivå samlades till de så kallade Umedagarna (med Vårdförbundet som en av arrangörerna).
Ändå kunde man ana en perspektivförskjutning i en debatt som åtminstone till för något år sedan mest handlade om pengar, underskott och hotfulla statliga krav på att landstingen och kommunerna måste få balans i sina räkenskaper.
Det är naturligtvis inte korrekt att säga att landstingens och kommunernas ekonomiska kris är över. Tvärtom arbetar de flesta i ekonomisk motvind. Men styrkan i motvinden har avtagit i takt med att statsbidragen ökat och arbetslösheten minskat. Den senare faktorn dubbelt gynnsam för kommunerna, eftersom den både medfört ökade skatteintäkter och minskade socialbidragsutgifter.
Kanske var det just därför Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu i inledningen av Umedagarna mycket bekymrad tog upp den annalkande bristen på personal i kommuners och landstings verksamhet. Den, sa han, är det största hotet mot framtidens välfärdspolitik.
Kunskapen om en framtida personalbrist är förstås inte ny. Däremot får den kanske en mer framträdande roll i debatten när de andra problemen lättar. Men vad man verkligen ska göra för att underlätta rekryteringen av unga människor till vårdbranschen diskuterades sedan inte särskilt ingående i Umeå.
Det är inte första gången Vårdfacket tar upp den här tråden. Med risk för att bli tjatig vill jag ändå ge ett svar på frågan igen: för att skapa ett större intresse hos de unga för att söka sig till vården och bli kvar där fordras att de får bättre inflytande över sitt arbete och högre lön.
Bristen på arbetstillfredsställelse inom landstingsvärlden kan illustreras på flera sätt. Ett användes av sbu:s ordförande Kjell Asplund, som berättade att han för ett par år sedan hade räknat ihop antalet sjukhusdirektörer på åtta sjukhus under fem år. Summan blev 24. Varje sjukhus »förbrukade« alltså 0,6 direktörer om året. Och sedan dess har förbrukningstakten ökat ytterligare.
Att ledarskapet i svensk sjukvård inte är bra, höll Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson med om. Alla problem kan inte skyllas på besparingarna, hävdade han och erkände å sin och sina kollegers vägnar att det politiska stödet till sjukvårdens högsta chefer inte varit tillräckligt starkt.
Bland Vårdförbundets medlemmar är förbrukningstakten inte lika hög. Däremot drabbas många – genom att de inte kan ta sitt pick och pack och gå på lika förmånliga villkor som sina chefer – på ett personligt plan ännu hårdare av de mekanismer som stöter ut sjukhusdirektörerna. För hos dem som stannar kvar tar kropp och själ stryk i stället.
Sjukvårdens folk ger inte upp i första taget. Många stannar och kämpar vidare. En del för länge. Statistiken över sjukskrivningarna i den offentliga sektorn talar sitt tydliga språk.
I det här numret av Vårdfacket tar vi läsarna med på en rundresa till de personer som ser den här utvecklingen till vardags: inspektörerna vid landets yrkesinspektionsdistrikt (se sidorna 6–8).
De berättar bland annat att antalet arbetsskadeanmälningar ökar och nu är uppe i samma nivå som de var innan beviskraven hårdnade för några år sedan.
Men de stressrelaterade problem som personalen på sjukhusen upplever är svåra för Yrkesinspektionen att komma tillrätta med. Det är relativt enkelt att komma åt en maskin som utgör en risk för fysisk skada, men det är svårare att leda i bevis att dålig organisation är lika skadlig för de anställda. Det utnyttjar landstingen när de i stället för att ta yrkesinspektörernas kritik på allvar överklagar deras beslut till länsrätterna.
Landstingen får i allmänhet rätt i länsrätten, framför allt därför att den nuvarande lagstiftningen inte är tillräckligt tydlig när det gäller till exempel negativ stress.
Men framgångarna i länsrätterna kan bli en pyrrhusseger för landstingen. Hur länge ska man erbjuda dålig arbetsmiljö och samtidigt räkna med att folk vill börja jobba i sjukvården och också stanna kvar? Ilmar Reepalus farhågor och Lars Isakssons insikter måste få bättre spridning också ute i landstingsvardagen.