Depression och ångest efter brännskada avgörs av personlighet och copingstrategi

Majoriteten mår bra. Men somliga patienter med svåra brännskador lider flera år eller resten av livet i sviterna av sin olycka. Framför allt av depressioner, sömnsvårigheter, ångest och panikkänslor. Viktiga faktorer är deras personlighet och deras strategi för att hantera olyckan.

Allra värst mår de patienter som väljer en undvikande strategi och varken vill prata om olyckan eller om hur de mår. Att hitta dessa patienter på ett tidigt stadium skulle bespara dem mycket lidande, visar två avhandlingar.

Avhandlingarna är resultatet av ett tvärvetenskapligt projekt om patienter från brännskadeavdelningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. I projektet ingår förutom avdelningen även institutionerna för plastikkirurgi och psykiatri.

Antalet svårt brännskadade är visserligen bara några hundra varje år i Sverige, men problemen de drabbas av liknar de som andra traumapatienter upplever efter exempelvis trafikolyckor eller katastrofer.

En brännskada är bland det svåraste som kroppen kan utsättas för. Inte bara huden utan även de inre organen påverkas. Också hjärnans funktioner berörs, inte minst av de stressreaktioner som alltid blir följden av svår smärta efter ett livshotande trauma.

För att ta reda på mer om livet efter intensivvården reste plastikkirurgen Morten Kildal tillsammans med två kolleger runt till ett 70-tal brännskadade patienter. De undersökte hur patienterna fungerade fysiskt och hur de mådde känslomässigt.

Svaren förvånade dem. En som hade förlorat båda armarna tyckte nästan att livet var bättre än före olyckan. En annan med knappt några ytliga skador kände att livet blivit förstört.

Patienternas olika svar väckte undran och blev början till det tvärvetenskapliga samarbetet i Uppsala.

I den ena avhandlingen följde Morten Kildal upp 350 patienter som vårdats mellan 1980 och 1995. Till sin hjälp hade han ett frågeinstrument, utformat för brännskadepatienter.

Han fann att flertalet patienter ansåg att de klarat sig bra efter olyckan, men att en mindre grupp led.

De flesta fysiska problemen handlade om känslighet för hetta, sämre uthållighet och brist på energi.

Hur mycket besvär de ansåg sig ha hängde starkt ihop med hur de anpassat sig till olyckan och sina skador.

Han fann två huvudlinjer i patienternas strategier för att hantera sina upplevelser av olyckan, antingen accepterande eller undvikande.

Patienters copingstrategier var ett centralt tema i den andra avhandlingen, skriven av psykologen Mimmie Willebrand. Hon följde tre grupper av patienter som brännskadades mellan åren 1995 och 2003.

Resultaten visar att de patienter som mådde bäst, oavsett skador, var de som valde att acceptera sin skada och lösa de problem som de mötte. De föredrog emotionellt stöd i sin kris och valde en optimistisk och problemlösande hållning.

Patienter som ansåg sig ha mest problem med sin hälsa valde alla ett undvikande sätt att hantera sin brännskada. De ville inte tala om den eller de känslor den väckte.

Förr trodde man att en undvikande strategi hjälpte patienten under de första dagarna efter olyckan. Men Mimmie Willebrands resultat visar att det inte självklart är så. För det är inte troligt att personen väljer ett särskilt beteende vid just en brännskada. Valet av copingstrategi är i stället kännetecknande för individens personlighet och allmänna reaktionsmönster vid stress.

Resultaten från de båda avhandlingarna har lett till att brännskadeavdelningen sedan 2003 mäter stressnivån hos patienterna genom blodprov och salivprov under de första dagarnas intensivvård. Härigenom får man en uppfattning om hur stresshormonet kortisol påverkas. Syftet är att få mer kunskap om individuella stressreaktioner så att stödet till de mest utsatta individerna kan förbättras.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida