Det är inte partipolitik

Äntligen är sommaren här. Jag hoppas att den blir varm i år och att solen bestämmer sig för att skina extra mycket på oss nordbor de kommande månaderna. Vi behöver det. I detta nummer tänkte jag passa på att försöka reda ut var Vårdförbundet står i förhållande till begrepp som offentligt finansierad vård, privatisering och ökad mångfald inom den svenska hälso- och sjukvården. Jag saknar en saklig och nyanserad debatt kring frågan om sjukvården ska fortsätta att se ut som den gör i dag eller om den ska erbjuda en större mångfald med ett bredare utbud av vårdgivare.

I den allmänna debatten har detta tyvärr gjorts till en partipolitisk fråga snarare än en fråga om att utveckla sjukvårdens verksamhet, att göra den bättre. Många tror till exempel säkert att jag är moderat efter att ha hört mig tala, eller läst vad jag sagt i tidningsartiklar om den här frågan. Men var jag står politiskt är något som jag håller för mig själv, det har inget med Vårdförbundet, som är partipolitiskt obundet, att göra.

Förbundets inställning är att vi framför allt ska ha en offentligt, solidariskt finansierad vård i Sverige, men att vi behöver flera vårdproducenter, fler privata vårdalternativ som är skattefinansierade. Huvudmålet ska vara det som fastslagits i en av den svenska hälso- och sjukvårdslagens portalparagrafer; en god vård på lika villkor. En offentligt finansierad vård är det bästa verktyget för att uppnå detta – inte privata försäkringar eller individuella försäkringslösningar. Men lika vård på lika villkor handlar inte nödvändigtvis om att alla ska göra likadant.

Av den totala kostnaden för den svenska hälso- och sjukvården är det i dag bara en ytterst liten del som bedrivs privat, det finns gott om utrymme för mer. Och vi behöver fler olika slags vårdproducenter som till exempel ideella organisationer, personalkooperativ, vårdbolag och enskilda entreprenörer. Denna utveckling mot större olikhet och ökade valmöjligheter för patienterna vill en del bromsa av ideologiska skäl, trots att det är en utveckling som skulle ge den svenska sjukvården en välbehövlig skjuts framåt.

Det är inte så, som det ibland framställts i medierna, att den här utvecklingen som en naturlig följd skulle leda till att all vård i Sverige i framtiden kommer att bedrivas av privata vårdgivare, att det är antingen eller. Men i medierna skapas eller förstärks ideologiska motsättningar kring den här frågan, motsättningar som inte gynnar den svenska sjukvården.

Vårdförbundet har i den vision vi antagit inför framtiden slagit fast att sjukvården behöver en ökad mångfald. Fler vårdproducenter, med olika sätt att driva vård på, ger möjlighet till jämförelser, något som är användbart om man vill lära sig mer om att bedriva sjukvård. Vårdpersonalen får tillfälle att studera hur andra gör och kan därför skaffa sig större kunskap om sitt arbetsområde. Och när patienterna får möjlighet att välja bland flera vårdformer, stärks dessutom deras ställning inom sjukvården.

Där hälso- och sjukvård bedrivs, där ska Vårdförbundets medlemmar vara, oavsett vem som producerar vården. Men när det gäller våra yrkesgrupper så har vi i alla år tränats i att vara anställda, inte till att vara egenföretagare. Utvecklingen av våra professioner har därför hämmats, vi har inte haft makten över våra egna yrken. Men nu går utvecklingen åt rätt håll och det finns ett stort intresse bland våra medlemmar för att starta egen verksamhet. De som gör det gör inte bara en insats för egen del, utan för hela yrkeskåren.

Vårdförbundet har 111 000 medlemmar. Det är en stor grupp som naturligtvis tycker olika i mycket. Med en uppfattning som jag är säker på att alla medlemmar delar är att det är viktigt att utveckla våra yrken och den verksamhet vi arbetar inom. Detta är en förutsättning för att höja vår status och förändra och förbättra lönesättningen samt skapa en levande och modern arbetsorganisation med fler utvecklingsmöjligheter.

PS. Jag önskar er alla en fin sommar!