»Det är roligt att leda«

Att vara både en duktig sjuksköterska och en god ledare ser Barbro Naroskyin numera som omöjligt. Hon är landstingsdirektör i Uppsala, tränar karate och är mån om goda relationer med facken.

7 februari 2005

Jag är värd min lön.« Det är en rubrik som kommer upp ett otal gånger när man söker på Barbro Naroskyin via Internet.

Som om det är det mest anmärkningsvärda med henne. Lönen var å andra sidan 101 000 kronor när uttalandet fälldes. I månaden. 1 000 kronor mindre än vad självaste Göran Persson hade.

Hon säger att eftersom sjukhusdirektören hade 99 000 när det begav sig så var det naturligt att hon skulle ha något mer.

Frågan är om dessa rader skulle bli skrivna om det hade gällt en man.

– Man kan ju alltid diskutera om det över huvud taget är rimligt med sådana lönenivåer, men det är en annan diskussion än den om min lön, säger hon.

När hon tillträdde sin post fick hon ett omedelbart lönelyft på 50 000 kronor i månaden. Vilket inte har fått henne och familjen att ändra sina levnadsvanor. De bor till exempel kvar i det lilla huset vid Telefonplan söder om Stockholm.

– Jag vill inte bli slav under en lön, konstaterar Barbro Naroskyin.

Den dagen hon lämnar sitt uppdrag vill hon inte att det ska kosta på för mycket i påtvingade vardagsförändringar. En sak har hon dock unnat sig: en drömbil som är säker och går fort.

– För är det något jag gillar så är det att köra bil och att köra fort.

Barbro Naroskyin är sjuksköterska, men känner sig inte som en sådan längre. Redan i mitten av 80-talet bytte hon bana, läste till vårdlärare och beslöt sig för att satsa på ledarskap. Det var inte helt smärtfritt att lämna yrket och det fanns en tid när hon ansträngde sig för att vara både en duktig sjuksköterska och en god ledare. Fast det insåg hon snart var omöjligt.

Nej, det är inte tack vare sin profession hon har fått uppdraget som landstingsdirektör, säger hon.

– Det känns bra att ha erfarenheten som sjuksköterska, men det var inte kriteriet för att bli landstingsdirektör. Och vad de övriga landstingsdirektörerna har för yrkesbakgrund vet jag knappt.

Tanken på att hon är kvinna bland många män upptar Barbro Naroskyin ungefär lika lite som tanken på sin yrkesbakgrund. Fast hon minns tydligt när hon insåg att kvinnor och män har olika språk och att om hon ville ha något att säga till om så måste hon kunna tala med män på mäns vis. »Den dagen blev jag tvåspråkig«, säger hon.

Hon stod inför en ledningsgrupp, bestående av bara män, och förklarade på sitt vanliga berättande vis vikten av omvårdnad inom ambulanssjukvården. Det gick inte alls bra.

– De var totalt ointresserade, och då gjorde jag som jag brukar göra när jag misslyckas. Jag gick hem och jobbade fram en ny taktik.

Hon kom tillbaka till ledningsgruppen rustad med overhead-bilder, staplar, diagram och statistik. Fast med samma budskap om vikten av omvårdnad. Det slutade med att samtliga applåderade förslagen.

När Barbro Naroskyin började inom ambulanssjukvården i Stockholm 1988 gick det inte mer än en månad innan personalen där ville att hon skulle bli chef för Ambulansskolan. Det var då hon verkligen insåg hur roligt hon tycker att det är att leda och driva utvecklingen av en verksamhet. Förklaringen tror hon ligger i att hon är en engagerad person.

Hon brukar också få höra att hon är en tydlig ledare som utstrålar trygghet. Och att hon är prestigelös. Kanske för prestigelös ibland, säger hon.

Barbro Naroskyin har inget behov av att markera att det är hon som bestämmer. »Jag varken vill eller behöver positionera mig«, säger hon. Hon har ingen känsla av att folk omkring henne utnyttjar det. Däremot märker hon hur människor förändras inför makten. Med positionen följer en respekt som hon inte har mött tidigare och som det gäller att inte missbruka, säger hon. Hon värjer sig vid tanken på att omge sig med ja-sägare.

– Usch!

Det sägs med eftertryck.

– Det är inte en framkomlig väg. Det är viktigt att visa medarbetare att de kan säga vad de tycker och att skapa en atmosfär där det är högt i tak.

Enligt landstingsdirektören vågar man säga vad man tycker i Uppsala läns landsting. Det gäller inte minst de fackliga organisationerna. Hon är mån om att ha goda relationer med dem.

– Har man inte det kan en liten fjäder lätt växa sig till en höna.

Det fanns en tid när samtalsklimatet mellan fack och arbetsgivare på central nivå i landstinget var ganska kyligt. För att rensa luften arrangerade Barbro Naroskyin en tvådagarskonferens på landstingets slott utanför Uppsala, där hon gjorde klart för båda parter att hon ville kunna prata öppet. De gick igenom varandras roller och drog upp spelregler för hur de ville samverka. Sedan dess tycker hon att samtalsklimatet har varit bra, vilket inte är detsamma som att man alltid är överens.

Barbro Naroskyin rekryterades som landstingsdirektör i slutet av 2002. Ganska nytillträdd kan man tycka, men bland de sju landstingsdirektörer från Uppsalas omnejd som hon träffar regelbundet är hon den som har varit näst längst på posten. Hon tror att rotationen delvis beror på att uppdraget är så svårt. Det gäller att hela tiden balansera mellan krav från politiker och produktion.

Trots att hon har ett av de mest utsatta chefsjobb man kan ha, har hon roligt på jobbet.

– Den dag jag inte tycker att det är spännande längre, då får det vara.

Hon saknar inte anbud, men kommer att fortsätta tacka nej så länge hon känner att det finns mycket kvar att genomföra.

– Jag skulle till exempel vilja fortsätta att utveckla systematiskt förbättringsarbete för att göra vården och verksamheten mer tillgänglig. Det gäller att hitta sätt för att göra det, till exempel genom att utveckla arbetsprocesser och införa gemensamma datoriserade journaler.

Hon går inte omkring och är rädd för att förlora jobbet. Landstingsdirektörer kan sägas sitta på katapultstolar och i början undrade hon vad hon har gett sig in på, men nu är det mer en fråga om hur länge hon ser jobbet som en utmaning.

– Jag behöver inte klamra mig fast här, säger Barbro Naroskyin.

Sagt om Barbro Naroskyin
»Hon är jättebra. Rak och tydlig, bra på att lyssna och snabb, men ändå smidig. Om man har en annan uppfattning än den hon har vill hon att man ska komma med ett annat förslag. Hon försöker hitta nya samverkansformer med facket och är mån om fackligt inflytande för att få bredare beslutsunderlag, och hon favoriserar inte Vårdförbundet. Hon är en bra förebild.«

Agneta Wiberg, ordförande för Vårdförbundet i Uppsala

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida