Det går åt rätt håll

1 november 1999

Snart drar det ihop sig till kongress igen, då vi bland mycket annat kommer att diskutera det kommande avtalsarbetet.

Sjukvården är en kunskapsorganisation. Det sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker bidrar med till hälso- och sjukvården är det vi har i huvudet – inte endast det vi har i händer och fötter. Vi är inte utbytbara, utan individer med olika slags erfarenhet, kunskap och kompetens som bidrar på olika sätt till verksamheten. Och detta ska arbetsgivarna lönesätta oss för.

Arbetsgivarnas förlegade syn på oss som arbetar inom den svenska sjukvården påverkar våra möjligheter till inflytande och yrkesutveckling, och därmed också de löner vi får. I avtalsrörelsen blir detta därför en viktig fråga i diskussionerna med arbetsgivarna. Vi vill ha ett avtal som inte bara handlar om de lönetekniska frågorna utan också om sådant som berör det dagliga arbetet, som påverkar tillfredsställelsen man känner i jobbet.

Redan i våras inleddes det förberedande avtalsarbetet i form av diskussioner med Kommunförbundet och Landstingsförbundet. De har lett till två dokument som före årsskiftet ska tas upp för beslut och förhoppningsvis bli de gemensamma dokument som ska vägleda oss både i det centrala och lokala avtalsarbetet. Dokumentet som tagits fram med Landstingsförbundet handlar om synen på medarbetarna och patienterna samt ledarskapet och verksamheten, medan vi med Kommunförbundet framför allt diskuterat hur äldrevården ser ut och behöver utvecklas i framtiden.

Samarbetet med arbetsgivarna är ett helt nytt sätt att arbeta inför avtalsrörelsen som bådar gott inför utformningen av det kommande avtalet och ökar våra förutsättningar att få igenom verkliga förändringar.

Hittills har arbetsgivarna varit dåliga på att koppla lönepolitik till verksamhetspolitik. Och hos dem som fått arbetsgivarnas uppdrag att förhandla har ofta kunskapen om det nuvarande avtalets konstruktion varit mycket dålig. Dessutom har deinte heller haft det verkliga mandatet att förhandla, utan i förhandlingssituationen hänvisat till att det är någon annan i hierarkin som bestämt lönetaket. Detta har naturligtvis lett till mycket frustration hos de lokala företrädarna som, trots bristande kunskap och engagemang hos arbetsgivarsidan, har haft avgörande betydelse för de framgångar vi ändå haft med det gällande avtalet.

Det bästa med 1995 års avtal var att det enbart omfattade Vårdförbundets medlemmar. Detta ledde nämligen till att vi fick igenom texter som utgick från de förutsättningar och de problem som är utmärkande för just våra yrkesgrupper. Kopplingen mellan lönesättningen och verksamheten som fanns i avtalstexterna var unik.

När det gäller lönerna har 1995 års avtal varit gynnsamt för oss som förbund; vi har fått ut mest jämfört med andra grupper inom sjukvården och övriga arbetsmarknaden. Även om det på grund av vårt dåliga utgångsläge inte har gett tillräckligt mycket i antal kronor, så har vi åstadkommit en viktig relationsförändring; vi har förbättrat vårt löneläge gentemot andra yrkesgrupper i hälso- och sjukvården. Det går åt rätt håll.

Men den stora besvikelsen, det som det gällande avtalet inte lyckats förändra, är möjligheterna till löneutveckling, något som säger mycket om synen på våra yrken. Förbundets lokala avdelningar har försökt få till stånd en större lönedifferentiering, men den arbetsorganisation vi har i dag inom sjukvården har starkt motverkat detta. Att det skiljer så lite mellan den lön du får som nyutexaminerad och det du tjänar efter många år i yrket är oacceptabelt.

Därför blir detta en av de viktigaste frågorna i avtalsrörelsen tillsammans med ökade krav på en förändrad arbetsorganisation och större inflytande över verksamheten.

Dagens avtal har trots de problem som återstår ändå lagt en bra grund för det fortsatta arbetet med att höja statusen på oss själva och våra yrken och att få till stånd en rimlig löneutveckling. Vi har dessutom ett gynnsamt läge:

Marknadskrafterna är på vår sida i och med den stora efterfrågan som råder på våra yrkesgrupper.

Primärvård, psykiatri- och äldrevård, det vill säga områden där våra yrkeskunskaper är avgörande, kommer att vara i fokus i den framtida förändringen av hälso- och sjukvården.

Vår egen välutvecklade lokala organisation är en styrka, särskilt med ett avtal som i större utsträckning än i dag kopplas till verksamheten. Då blir företrädaren på arbetsplatsen ännu viktigare.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida