”Det kunde ha hänt mig”

- Jag kände ingen lukt från några sår, och ingen bland hemvårdspersonalen sa till mig att de var bekymrade över såret. Ändå pratade vi med varandra varje dag, sa den åtalade sjuksköterskans kollega när rättegången i Landskrona fortsatte på tisdagen.

Kollegan har arbetat länge med den åtalade sjuksköterskan och beskrev henne som en mycket bra sjuksköterska som var mån om patienterna.

– Det som hänt henne skulle lika gärna ha kunnat hända mig, sa hon.

Hemvårdspersonalen däremot vittnade om att lukten från såret kändes ända ut i dagrummet och att de var tvungna att ta till doftspray för att stå ut. De berättade också att patienten hade feber och inte fick tillräcklig smärtlindring.

– Sjuksköterskan lyssnade när vi sa det till henne, men hon gjorde ingenting, sa en av dem.

När det blev läkarnas tur att vittna kom det mer att handla om strukturer och en pressad arbetssituation.

– Min första reaktion när jag såg såren var emontionell. Det var groteskt och hemskt, sa den läkare på Landskrona lasarett som först tog emot patienten.

Sedan läkaren vägt samman faktorer som att många semestervikarier i vården inte har tillräcklig kompetens, att äldreboendet saknade rutiner för hur svåra sår ska skötas, och att kommunikationen mellan olika personalgrupper verkade fungera dåligt, beslutade hon sig för att inte göra någon anmälan om vanvård.

– Det här är resultatet av organisationsfel, konsterade hon.

Överläkaren på hudkliniken i Lund vittnade också. Ha sa att de multisjuka dementa patienternas vårdbehov är enormt.

– Så här svårt sjuka patienter kräver en intensiv omvårdnad, vilket de inte har resurser till på äldreboendet, sa han.