Distriktssköterskor vet – men varför är de så tysta?

Få yrkesgrupper ser effekterna av den sociala nedrustningen så tydligt som distriktssköterskorna. Varför får vi inte höra deras åsikter i debatten om äldrevården?

Personalen på vårdcentralen vid Skanstull på Södermalm i Stockholm har fått veta att personalen ska minska. Fyra distriktssköterskor och sex undersköterskor inom hela primärvårdsområdet måste sluta. Ledningen säger att antalet äldre i församlingarna Katarina och Sofia har minskat – det är därför folk måste gå. Ett argument som låter lite ovanligt i en tid då man räknar med att befolkningen över 85 år i landet kommer att öka med 40 procent under de närmaste 15 åren. Distriktssköterskorna är också skeptiska till uttalandet.

– De räknar förmodligen på alla invånare som är över 65 år – men det är ju inte de yngre pensionärerna som vi går hem till. De flesta av våra patienter är över 80 år, säger distriktssköterskan Gun-Britt Zedig.

Men de vet inte säkert hur ledningen räknat, för de får aldrig några klara besked nu för tiden, säger distriktssköterskorna förbittrat. Förr fick de vara med i arbetsgrupper och påverka skeenden, nu kallas de till stora möten där ledningen informerar knapphändigt om det som redan är beslutat. Stora möten som ingen vågar opponera sig på. De tror till och med att det är en strategi för att göra dem så ofarliga som möjligt.

Hörs inte i debatten
Få grupper ser väl effekterna av den sociala nedrustningen så tydligt som distriktssköterskorna. Trots det hör vi inte mycket av dem i debatten om äldrevården. Varför är det så?

En grupp distriktssköterskor sitter samlad runt ett sammanträdesbord för att tala om sin yrkesroll och sin arbetssituation. De har inget säkert svar på frågan om varför de är så osynliga i debatten – men de har många funderingar.

– Jämfört med undersköterskorna har vi väldigt lite stöd från facket, säger Lenah Strandberg.

– Sedan har vi inte tid att sätta oss ner för att i lugn och ro diskutera våra frågor, inflikar Margareta Mellin.

– För oss kommer patienterna i första hand. Vi har inte någon riktig kåranda och vi är inte lika eniga i olika frågor som undersköterskor och läkare. Vore vi det skulle det vara lättare för oss att stå på oss, säger Viola Engman.

Pinnar ger pengar
Distriktssköterskornas arbetssituation har förändrats mycket bara på två år och de är oroliga för framtiden. Arbetstempot är högt. Hembesök, mottagning på vårdcentralen, telefontid och så mer hembesök. Knappt någon tid till vare sig kafferaster eller gemensamma luncher. Och så måste de föra statistik över varje hembesök. Ju fler pinnar i statistiken desto mer pengar från landstinget. Alltså: ju kortare hembesök desto bättre. Inte konstigt att gruppen känner sig stressad, utsatt och utan stöd.

– Det som är viktigt för ledningen är att vi drar in pengar, säger distriktssköterskorna lite uppgivet.

Inget högstatusuppdrag
Sedan är det det här med status. Att göra hembesök hos gamla människor är inget högstatusuppdrag bland läkare. Ska några värna om de ”äldre äldre” så är det distriktssköterskorna. Läkarna förlitar sig också på dem och lämnar över mycket av beslutsfattandet. Kanske är det också så, funderar de, att deras yrkeskår ses som obekväm. Distriktssköterskorna skapar dåliga samveten när de påpekar hur gamla har det i sina hem. Och dåliga samveten vill ingen ha – inte läkarna och inte kommunens tjänstemän.

I signalerna från ledningen har också budskapet ”var glada att ni har ett arbete” smugit sig in. Ledningen anser att det går att utöka distriktssköterskornas arbetsuppgifter utan att kompensera dem på något sätt. De har fått ett större geografiskt område att ansvara för på helgerna – och det är tal om att det ska utökas ytterligare.

Visst har de anledning att oroa sig för sina anställningar. Bland dem jag talar med har flera varit anställda i tio år, men inte ens de är säkra på att få behålla sina jobb när flera måste gå.

– Det är inte bara vi utan också undersköterskorna som är hotade. Pressen utifrån gör att vi ifrågasätter varandra mer och mer, säger Anne-Marie Carlsson, som tror att otryggheten också är en förklaring till att distriktssköterskorna inte hörs i debatten.

Vill inte till kommunen
Det är inte bara en ökande vårdtyngd, oro för att bli av med jobben och en svikande ledning som pressar på. Hemsjukvården står också inför en eventuell övergång till kommunen. Som när det gäller mycket annat är gruppen osäker på om saken är avgjord eller ej. Kanske vet ledningen något som distriktssköterskorna inte vet – kanske inte.

– Om vi förs över till kommunen kommer vi att bli renodlade äldresjuksköterskor, och det vill vi inte, säger de samstämmigt. Då missar vi bredden i vårt yrke.

För dem är det viktigt att också ha kvar den förebyggande delen i yrket.

– Dessutom missar vi läkarkontakten, säger Lenah.

Argumentet att distriktssköterskorna är så kompetenta att de klarar sig utan läkarna, som hördes på Vårdförbundet SHSTFs kongress för ett par månader sedan, imponerar inte på Lenah och hennes kolleger.

– Vi är bra på omvårdnaden, men läkare är vi inte.

Hot mot kompetens
Nej, de är fullständigt överens om att en övergång till kommunen innebär ett hot mot deras breda kompetens och tycker, som många andra distriktssköterskor, att hela primärvården i sådana fall borde bli kommunal.

Deras arbetssituation verkar dyster. Ordet utbrändhet nämns av fler än en. ”Ingen frågar ens hur vi har det – fast de ser att öronen brinner på oss.”

Distriktssköterskorna på Södermalm i Stockholm sliter – och de som blir lidande är de gamla ensamma patienterna.