Döende behöver god vård
Assisterat självmord och eutanasi är inte rätt väg att gå för att garantera patienter rätten till en värdig död. I stället bör stora satsningar göras på smärtlindring, på att ge tröst, och på att undvika störande högteknologiska insatser.
Människor ska inte dö på akutmottagningar eller isolerade på långvårdsavdelningar.
Oavsett från vilket land sjuksköterskorna kom som deltog i kongressens många seminarier om vård i livets slutskede, dödshjälp och assisterat självmord så var de överens. Döende patienter behöver en vård av god kvalitet, i en varm och generös omgivning, där de kan vara med familj och vänner, och där de har rätt att välja sin behandling.
Arie van der Arend, som undervisar i vårdetik på universitetet i holländska Maastricht, hävdade att patienterna skulle sluta be om hjälp till självmord om sjuksköterskorna gav en mer kvalificerad palliativ vård än de gör i dag.
OK till assisterat självmord
I Arends hemland är ju både eutanasi och assisterat självmord accepterat under speciella förutsättningar. (Så var det också i två av Australiens territorier under en kort period för två år sedan. Över 1 100 ansökningar om dödshjälp hann komma in och åtskilliga människor dödades. Sjuksköterskornas inställning varierade, men bedömare är övertygade om att begäran om att legalisera dödshjälp kommer att dyka upp igen i Australien.)
Även om sjuksköterskor inte har tillgång till eutanasimedlen, och enligt domstolsutslag inte får ge patienter i Holland sådana, är de i högsta grad med om att genomföra den vård läkaren fattat beslut om. Trots att deras roll ökar i livets slutskede, medan läkarnas inblandning i vården minskar, är de holländska sjuksköterskorna inte alls så engagerade i besluten som de skulle kunna vara.
I Japan är det åtskilliga patienter som inte får den hjälp de behöver för att bristerna i kunskaper om smärtlindring är så stora. Men ingen har gjort Arends koppling mellan bristande vård och frågor om assisterat självmord, berättade Noriko Katada, ordförande i etiska kommittén i den japanska akademin för omvårdnadsvetenskap.
Det är tabu att tala om döden i Japan. Familjen får beskedet om diagnosen är allvarlig, och det är oftast de anhöriga som beslutar om och i så fall när den sjuke ska få veta, om de tror att han klarar beskedet. Det är i enlighet med gamla traditioner som patienten ingenting ska få veta, för till sjukhuset kommer man för att bli frisk.
En del patienter känner på sig att de ska dö och meddelar detta till sjuksköterskan på olika sätt. På hospice känner en del till sin diagnos, men man pratar aldrig om den, bara runt ikring.
Mer hänsyn till familjen
Japaner är gruppmänniskor och personligen omogna, hävdade Noriko Katada. Både där och i Taiwan har man alltid tagit mer hänsyn till familjen än till patienten. I sjukvården är det först de senaste tio åren som man har börjat säga den rätta diagnosen till patienten och utan att ta omvägen över familjen.
I en undersökning ansåg 60 procent av sjuksköterskorna att det var bäst att så tidigt som möjligt diskutera diagnosen med patienten och 85 procent att patientens eget val var viktigast. En majoritet var för en policy där patientens egen åsikt stöds. Men det är svårt att genomföra förändringar bara genom att importera idéer från andra länder. Sjuksköterskorna behöver hjälpa och lära patienterna att fatta beslut.
Bland amerikanska sjuksköterskor är eutanasi och assisterat självmord ett hett diskuterat ämne. Trenderna i andra länder påverkar och ett 20-tal lagförslag om assisterat självmord har presenterats de senaste åren. Av 1 100 personer i en undersökning ville 51 procent legalisera, men bara 20 procent av de svarta. Motståndet ökade med sjunkande socio-ekonomisk klass. Många oroar sig för att frivilligheten skulle försvinna och Colleen Scanlon, chef för ANAs (amerikanska sjuksköterskeorganisationen) centrum för etik och mänskliga rättigheter, hävdade att det är en fråga för den vita medelklassopinionen.
Icke förty anser hon att sjuksköterskorna måste fundera på hur de kan bli involverade i patienter som överväger, ber om eller väljer assisterat självmord. Många i USA är nämligen övertygade om att en legalisering kommer, och om inte sjuksköterskorna deltar i diskussionen blir det juridiken som avgör vården.
Det är sjuksköterskan som kommer att sitta vid patientens sängkant. Hur fullföljer hon sin uppgift utan att delta, vad är att hjälpa till och vad är att utöva omvårdnad?
Smärtlindring krävs
Den amerikanska sjuksköterskeorganisationen är klart emot allt deltagande i assisterat självmord, men diskussionen fortsätter och situationerna är många där sjuksköterskor känner att det vore bäst om de fick hjälpa till. I en undersökning i San Fransisco trodde 40 procent av sjuksköterskorna att de hade rätt att hjälpa till. Men frågan skulle kanske aldrig uppstå om det fanns adekvat smärtlindring, trodde Sara Fry, lärare i omvårdnadsetik vid Bostons sjuksköterskeskola.
Kanadas sjuksköterskor har lika lite som befolkningen i övrigt nått konsensus om eutanasi och assisterat självmord. Frågorna är svåra och komplexa och har ofta dominerats av emotionellt laddade debatter.
Lagstiftningen är vacklande när det gäller att avstå från eller upphöra med livsuppehållande behandling. Oklarheterna leder till att de som ger vården är osäkra på hur de kan respektera sina klienters önskningar. Rachel Bard, ordförande i Kanadas sjuksköterskeorganisation, ansåg att det är dags för en parlamentsdebatt och ett klargörande beslut.
Patienter behöver stöd och hjälp i sitt döende, sjuksköterskorna vill ge palliativ vård och kanadensarna behöver veta att den vården är tillgänglig för dem. Eutanasi och assisterat självmord är inte lösningen, när det inte finns mer bot. Fortfarande återstår omvårdnaden.
Alla sjuksköterskor bör ha utbildning i palliativ vård, och dessutom borde ämnet finnas som särskild specialistutbildning, ansåg Adelia Alvarado Vives, etiklärare på sjuksköterskeutbildningen vid universitetet i Costa Rica.