Dog i väntan på vård
Läkaren misstänkte hjärtinfarkt och patienten skulle flyttas till hjärtintensiven. Hon mådde bra efter Suscardtabletten så sjuksköterskan lämnade rummet. En kvart senare var kvinnan medvetslös.
En 81-årig kvinna med smärtor i bröstkorgen kom på natten i ambulans till sjukhuset. Efter kontakt med kardiologspecialist beslöt ST-läkaren att lägga in henne på hjärtintensivavdelningen. Man misstänkte att hon hade fått, eller höll på att få, en hjärtinfarkt.
Patienten lämnades ensam i ett undersökningsrum på akutmottagningen i omkring en kvart och återfanns sedan livlös. Återupplivningsförsök startades och narkosläkare tillkallades. Efter flera försök att defibrillera återfick patienten en stabil hjärtrytm men förblev medvetslös. Hon avled en vecka senare.
Patientens döttrar anmälde ST-läkaren och en sjuksköterska till Ansvarsnämnden. Sjuksköterskan för att hon lämnade mamman utan tillsyn, och ST-läkaren för att han inte såg till att patienten flyttades till hia så fort beslutet om flytt hade fattats. ST-läkaren anmäldes också för att han inte avbröt försöken till återupplivning tidigare.
Sjuksköterskan skrev i sitt yttrande att hon blev ombedd att ge den för henne okända patienten en tablett Suscard 2,5 mg. Då hon en kvart senare lämnade 81-åringen var det för att gå till en äldre kvinna med kraftiga buksmärtor av oklart ursprung. Hon hade plötsligt fått en cirkulationssvikt som det var nödvändigt att åtgärda omedelbart.
Sjuksköterskan hade då suttit hos 81-åringen i över en kvart. När hon gick var kvinnan helt opåverkad och vid gott mod. Hon hade inga smärtor, var undersökt av läkare, behandlingen med nitroglycerin hade börjat, och hon reagerade inte negativt på den.
Sjuksköterskan hade inte fått reda på att kvinnan skulle läggas in och inte heller att hon skulle övervakas kontinuerligt.
ST-läkaren skrev att han efter undersökning ordinerade Suscard och gick för att kontakta kardiologjouren. Då han kom tillbaka efter tio minuter hade patienten fått läkemedlet och det tryck hon tidigare känt i bröstet hade försvunnit. Han hade bestämt avrått kvinnan från att gå upp från britsen och berättat att hon skulle observeras på hia eftersom man inte kunde utesluta att hon drabbats av en hjärtinfarkt.
En annan patient var på väg in till akutmottagningen och läkaren tyckte inte att en omedelbar transport till hia kändes nödvändig eftersom patienten var symtomfri och dessutom övervakades av en sjuksköterska.
Läkaren gick för att göra i ordning patientens akutjournal. När han en kvart senare var på väg tillbaka till patienten hörde han undersköterskans rop på hjälp. Patienten var då livlös. Läkaren startade genast HLR (hjärt-lung-räddning), först med mun-mot-mun-metoden och sedan med defibrillering, tills narkosläkaren anlände.
Nämnden konstaterar i sin bedömning att det råder motstridiga uppgifter om vad som hände innan kvinnan lämnades ensam. Det går heller inte att avgöra om sjuksköterskan beordrades att övervaka patienten. Hon slipper därför disciplinpåföljd.
Då ett beslut om överföring till hia tagits ska överflyttning ske så snabbt som möjligt oavsett patientens tillstånd. Att då bedöma att det inte var någon brådska med flytten var fel. Nämnden ger därför läkaren en erinran.
Mycket tyder på att det gick minst en kvart från det att patienten hittades livlös tills cirkulationen stabiliserats. Om återupplivningsförsök inte lyckas inom fem till tio minuter är det ingen idé att fortsätta. Enligt journalanteckningarna hade patienten hela tiden ljusstela pupiller, vilket tyder på allvarlig hjärnskada.
Ordföranden och en av Ansvarsnämndens ledamöter reserverade sig mot beslutet att ge läkaren en disciplinpåföljd. Beslutet har vunnit laga kraft (hsan 401/01:a1).