Drabbade behöver tankar att vila i
Att hitta tankar som ger vila hör till det allra viktigaste för människor som lider av minnena efter de förödande flodvågorna i Asien.
Traumatiserade patienter tänker hela tiden på det de har varit med om. Sjuksköterskan och psykoterapeuten Marianne Villanger vill hjälpa dem att få tillgång till sina goda minnen.
– Människor behöver tankar att vila i, och även om det inte går att hitta goda minnen vid första samtalet så går det så småningom.
Hon minns brandmannen Lasse Gustavsson, som fick sitt ansikte förstört i en svår brand, när han i en föreläsning berättade om hur han som liten lekte i skogen med sina kamrater. De såg en vacker isformation på ett berg och tillsammans slog de sönder den. Dagen efter gick han dit ensam – och då var isformationen hel igen.
Minnet av naturens förmåga att läka lärde honom att se det förflutna som en tillgång i stället för en börda.
Marianne Villanger är verksamhetschef för kris- och traumaenheten i Göteborg. Hon har mött anhöriga till ungdomar som omkom i diskoteksbranden 1998, fn-soldater som lider av posttraumatisk stress och flyktingar som har blivit torterade. Nu möter hon svenskar som har sett sina barn eller sina föräldrar svepas bort i en gigantisk flodvåg.
– Krisbearbetning skiljer sig från det psykodynamiska förhållningssättet. I mötet med en traumatiserad patient ska man vara aktiv; försöka få ned stressen och hjälpa patienten att hitta sitt sätt att vila.
Det viktigaste för återhämtningen är en trygg omgivning; anhöriga, vänner, arbetskamrater som visar att de finns utan att vara påträngande. I början kanske det är praktiska saker som den sörjande är mest hjälpt av: att någon lagar mat eller betalar räkningar.
– Alla behöver inte kristerapi. Vi i vården ska akta oss för att ta ifrån människor det de kan ta hand om i naturliga nätverk.
Marianne Villanger säger att hon tror att allt går att reparera. Det kommer nya chanser i livet och man kan ta igen saker i nya relationer. För den som har varit med om en naturkatastrof gäller det också att få tillbaka sin trygghet.
– Man är i paradiset och plötsligt förstår man inte vad som händer och finner ingen förklaring inom sig själv. Om den trygga stranden visar sig vara livsfarlig – vad kan då inte bli det?
Den som har upplevt faran behöver tid för att bli trygg igen. Tid och fakta. Men livet kommer aldrig att bli som före katastrofen.
– De kommer att vara påverkade för alltid. På gott och på ont. På gott därför att de vet att de kan klara en kris. Och för att en stor sorg som den här för människor närmare varandra. På ont därför att man har förlorat någon och för att man är beredd på att vad som helst kan hända även i framtiden.
Tilliten till livet går att bygga upp, men en katastrofupplevelse ruckar för evigt på den där känslan vi alla har att det händer inte mig och inte här.
Skulden finns där också. Den våldtagna kvinnan går om och om igenom vad hon kunde ha gjort annorlunda. Den överlevande frågar sig »varför jag och inte han«. Marianne Villanger tror att skulden hjälper oss genom att förbereda oss för kommande situationer och säger att insikten om att det inte fanns något vi kunde göra kan vara ännu värre än frågan vad vi kunde ha gjort.
– Vi ska inte ta ifrån människor deras känsla av skuld. Vi ska lyssna, ta den på allvar och ställa frågor: »Vilka tecken kunde du ha sett?«
Överlevnadsskulden är också ett ständigt sökande efter en mening med att just jag skulle överleva. Tanken på en högre makt, Gud eller Ödet, som griper in i våra liv med något syfte håller oss uppe.
De som har varit med om katastrofen har ett stort behov av att i detalj, och gång på gång, få berätta vad de har varit med om. Det är en frisk och bra krisreaktion, konstaterar Marianne Villanger. Men det finns också de som reagerar med att bli apatiska och då gäller det att närma sig försiktigt, visa att man finns där – kanske prata om något annat.
– Vi ska vara ödmjuka inför att människor har olika sätt att bearbeta kriser på, och för att det inte passar alla att prata. En del behöver uttrycka sin sorg genom att skriva, rita eller måla.
Den som möter en människa i kris måste kunna lyssna och förmedla hopp om att det kommer att bli bättre. Hon hjälper överlevande från katastrofen att hitta tankar som de kan vila i. Skolan, kamrater – något annat än allt det hemska som de har varit med om. Att gå in i yrkesrollen hjälper henne att fokusera på det som är hennes uppgift, och det är inte bara att trösta och lindra.
– Den som är traumatiserad kan å ena sidan inte låta bli att tänka på vad hon har gått igenom, å andra sidan vill hon glömma och gå vidare. Om man bara tröstar och lindrar finns det risk för att man bidrar till att trycka undan känslor som måste komma fram och bearbetas.
Katastrofen i Asien skedde så långt borta och den som inte var där kan aldrig förstå helt och hållet. Det gör sorgen värre för dem som har kommit tillbaka. Liksom att inte ha en kropp att begrava. Det finns inga ord som räcker till, men det går att förmedla att man finns där och att man förstår att det är förfärligt.
– Den som råkat ut för en kris är hudlös och behöver omsorg och värme. Vanlig snällhet räcker långt, säger Marianne Villanger.