”Du är en fet skit! En fet skit!”

Hjärntumör. Vart tar jaget vägen när hjärnskadan slår till? Innan tumören upptäcks hinner Frederik begå kriminella handlingar. Familjen kämpar med hans förändrade personlighet. Det bisarra uppträdandet består efter operationen.

Dörren går upp. Frederik kommer ut. Nu ser han pigg och glad ut igen. Pigg och glad, som han i stort sett alltid är, oavsett vad han har lyckats ha sönder omkring sig. Han ser ut som en man som just fått en rejäl löneförhöjning.?

”Det är Niklas kompis”, säger jag.?

Frederik ler glatt:?
”Fan vad snygg du är. Tänk att du är Niklas kompis. Det var som tusan!”

?”Vi sitter i festkommitten tillsammans:”

?Han räcker fram handen för att röra hennes arm: ?
”Dig vill jag upp i fittan på!”

?Jag slår undan hans hand: ?
”Frederik!”?

Han fnyser åt mig:
?”Det blir hon väl stolt och glad över att höra… att män vill upp i fittan på henne:”?

”Sluta! Sluta!”?

Niklas kommer springande ur huset och ser genast sin kompis ansikte:
?”Vad är det som händer?!”

?”Jag tror att ni ska gå” säger jag. ”Gå nu, så ska jag få in honom.”

?Niklas och flickan som inte är Sara skyndar sig bort. Frederik och jag skriker åt varandra. Jag springer in i huset, och han följer efter för att kunna gräla på mig. När vi är inne, och grannarna inte längre kan se oss, kastar jag ner honom på vardagsrumsgolvet med ansiktet neråt, sätter mig gränsle över hans ländrygg och håller fast honom som i ett skruvstäd.

?”Du är en fet skit!” skriker han om och om igen. ”En fet skit!”

?Han sprattlar så mycket att hans skenben slår emot dörrkarmen och därefter in i en lampa som välter, och det blöder genom hans byxben.

?”Håll käften, för helvete”, skriker jag medan jag kämpar för att hålla fast honom mot golvet.?

Han lyckas vrida loss ena handen så att han kan nypa mig hårt i låret. Och jag griper tag i den lilla metallskålen som står på soffbordet, och slår den i ryggen på honom så att han vrålar av smärta.

??Vem fan är han, denna främmande man som har brutit sig in i mitt hus? Som har brutit sig in i min mans kropp och huvud?

 ?När jag väl har slagit honom en gång, kan jag inte sluta. Jag dunkar skålen i hans rygg om och om igen medan han sprattlar och skriker att det gör ont och att jag är en skit.?

Jag kan inte leva med en sådan man, tänker jag medan jag andas ut ovanpå honom och väntar på att han ska lugna ner sig. Det kan det väl inte vara någon som förväntar sig av mig. Det kan det väl inte vara.?

Hans kropp blir trött och slapp under mig. Jag håller fortfarande fast honom hårt, och han börjar tala med en vemodig röst som jag inte har hört sedan han blev sjuk:
?”Orden flög bara ur mig”, säger han. ”Jag vet att jag inte ska säga så. Jag förstår inte varför jag sa det.”?

Jag släpper honom genast. För han låter som den riktiga Frederik. ”Rösten” är borta. Jag ska stötta min stackars man, jag ska resa honom upp. Vem är han nu? Är han befriad??

Vi står mitt på golvet. Det blir ljusare i rummet, det känns som om all vrede har rensats ut ur min kropp efter att jag slog honom. Och jag är förfärad över att jag kunde göra det: En sjuk man. En stackars sjuk man.?

/…/??

Kombinationen av Frederiks operation, rehabilitering och bedrägerianklagelse har gjort mig till en erfaren användare av väntrum hos neurologer, neuropsykologer-, neurokirurger och stora och små neurokliniker. Jag har alltid en väska med pliktlektyr med mig för väntetiden, men undersökningen just i dag är för viktig för att jag ska kunna läsa: Jag far upp ur stolen och ner på den igen med en rastlöshet som skulle kunna få en del att tro att det var min stillsamma man som följde med mig hit, och inte tvärtom.?

Mannen på stolen bredvid min är i sextioårsåldern, smal och klädd i elegant kostym. Det är lätt att föreställa sig att han har en yacht liggande på en dyr hamnplats norr om Köpenhamn.?

”Jag vill hem nu”, säger han.?

Hans fru är solbränd och insmord i en märkligt skinande kräm, hon svarar honom tonlöst som en trött receptionist:
?”Men det kan du inte.”

?”Men jag vill hem.”

?”Ja, men det kan du inte.”

?”Nu skulle jag verkligen kunna tänka mig att åka hem.”?

”Först måste vi in på undersökningen.”?

”Men jag vill hem nu.”?

”Du är tvungen att vänta.”

?”Nu tycker jag att vi ska gå.”

?”Du måste in till doktorn först.”?

”Men jag vill hem.”?

Hon tystnar och tittar rakt framför sig. Det dröjer inte länge förrän han säger:?
”Erica! Du kan gott svara mig när jag talar till dig! Det är väl det minsta man kan begära!” ?

”Men du kan inte åka hem nu.”?

”Men det vill jag.”

?”Det kan du inte.”?

”Nu tycker jag att vi ska gå.”?

Efter att ha lyssnat på dem i tjugo minuter medan jag omväxlande sitter och står med kramp i ena vaden, håller jag på att få fnatt.?

”Nu tycker jag att vi ska åka hem.”?

”Stanna nu här bara en stund.”

?”Vi kan väl åka hem nu?”

?”Vi måste gå in på undersökningen.”

?”Men jag vill hem.”?

Jag ler mot henne och försöker avleda mig själv genom att ställa en liten amatördiagnos: Han måste också vara skadad i frontalloberna: bristande känsla för hur mycket tid han lägger på det han håller på med — perseverationen förstås — och så kännetecknet att han inte tar minsta initiativ. Han skulle ju bara kunna resa sig upp och gå. Ingen tvingar honom att stanna.?

Jag har bara precis börjat få en vag känsla av hur hjärnan fungerar, men jag undrar om inte hans extrema brist på initiativförmåga betyder att hans skada ligger mer dorsolateralt än Frederiks? Och hans monotona, bedrövade stämma gör att jag tänker att den dessutom breder sig längre ut på vänstra sidan.?

/…/

??Om människan hade haft ett ”jag” utanför hjärnan som kunde hålla fast vid ett beslut om en intensiv rehabilitering, skulle det också kunna hålla fast vid ett beslut om att inte bli kriminell. Då hade Frederik verkligen förtjänat att ruttna i fängelse. Och om han någonsin kom ut, skulle vi inte kunna se oss själva eller våra vänner i ögonen, vi hade varit tvungna att byta namn och flytta långt bort. Men något sådant ”jag” har vi inte. Utöver hjärnan finns det ingenting.?

Det är också anledningen till att det är en sådan lättnad att gå på mötena i stödgruppen. Där vet alla hur det hänger ihop. De låtsas inte bara.

?Efter att ha klivit omkring i samma område i över en halvtimme rör jag mig längre bort längs sjukhusets ödsliga korridor. Jag möter en liten kvinna i mörk page, och frågar henne:
?”De kommer väl ut och ropar in oss?”

?”Kommer ut och ropar in oss.”

?”Ja. Det är bara det att det dröjer så länge att jag börjar tvivla.”

?”Tvivla.”?

”Ja, vi fick ett brev om att vi skulle på undersökning här hos Herdis Lebech.”

?”Lebech.”

?”Ja, hon är neuropsykolog här.”

?”Det är hon, ja. Hon är neuropsykolog här.”?

Jag känner mig som en idiot. Ser på den lilla kvinnan som ler vänligt mot mig. Hur ska jag ta mig ur det här??

Jag säger:?
”Tack för hjälpen.”

?”Men tack själv för hjälpen.”?

Jag har läst om ”ekolali” — när en hjärnskadad inte kan låta bli att upprepa vad den andra säger. Lider hon möjligen också av ”ekopraxi”? En kylig impuls får mig att höja högra handen och vänta. Men hon höjer inte sin hand, det är bara orden hon härmar.

?Innanför en av dörrarna spolar en toalett, och en ännu mindre, gråhårig kvinna kommer ut

?”Jag stod just och pratade med din dotter”, säger jag och hör bakom mig:?”

Hon pratade med din dotter.”

?”Vet du om de ropar in oss, eller ska man anmäla sig någonstans?”?

Jag försöker att inte lyssna på dottern medan mamman berättar att vi har gjort helt rätt. Vi ska bara fortsätta vänta.

?”Så kommer det en sekreterare och ropar in er.”

?”En sekreterare ropar in er.”??

För bara några månader sedan hade jag ­ingen aning om att den här hemliga världen av tiotusentals hem med hjärnlidanden inom familjen fanns. Orimligt styvnackade människor som jag har grälat med i snabbköp, omotiverat arga människor på trottoarer, knäppskallar på offentliga möten — många av dem kan jag nu räkna ut måste vara sjuka i hjärnan. Och en del av dem har anhöriga som älskar dem och som träffas som vi gör i min nya grupp.

?Det känns som om jag var med i en film där jag plötsligt kan se och höra alla spöken som går omkring mitt ibland oss. De hjärnskadade har funnits här hela tiden. Jag har träffat dem, pratat med dem, grälat med dem, och jag har inte fattat ett smack.

Text: Christian Jungersen