Dubbelt så bra att lära i par

Sjuksköterskestudenter som lär sig i par under sin praktik har större tilltro till sin egen förmåga att fungera i yrkesrollen, enligt en ny avhandling. Studenterna Amanda Sjöström och Janina Myllykoski bekräftar bilden: ”Man får testa att vara kolleger.”

Amanda Sjöström och Janina Myllykoski går sjuksköterskeprogrammet på Karolinska institutet i Stockholm. Under sin tredje termin — hösten 2019, alldeles innan coronapandemin drabbade världen — gick de i par på en sex veckor lång vfu på infektionskliniken på Karolinska i Huddinge. De tycker att metoden gjorde dem mer självsäkra i yrkesrollen.

— Det var en trygghet att kunna bolla tankar och prata om saker man stöter på tillsammans, säger Janina Myllykoski.

— Man är liksom på samma nivå. Det är lättare att ifrågasätta i en diskussion när man är jämlika än med en handledare som är sjuksköterska, säger Amanda Sjöström.

Deras erfarenheter stämmer väl överens med vad Ylva Pålsson, adjunkt vid Högskolan i Gävle, har kommit fram till i sin avhandling. Hon har själv en bakgrund som sjuksköterska, och kom först i kontakt med kamratlärande — peer learning — i arbetet som klinisk adjunkt, där hon träffade studenter både i skolmiljö och under deras utbildning i vården.

— Då föddes mitt intresse att hjälpa studenterna att bli så förberedda på sin profession som sjuksköterskor som möjligt. De hade det olika jobbigt att komma in i rollen och jag funderade en del på hur man skulle kunna stötta dem i denna situation, berättar hon.

I en av studierna som ligger till grund för avhandlingen har Ylva Pålsson följt 70 studenter under deras första vfu på sjukhus.

De första två veckorna hade alla studenterna var sin erfaren handledare och fick vid periodens slut svara på en enkät, ett slags självskattningsformulär, om sin förmåga som sjuksköterska. Därefter delades gruppen i två ungefär lika stora delar, där hälften fortsatte att gå bredvid en handledare och hälften började med kamratlärande, alltså att lära sig i par.

Med den sistnämnda gruppen hände något. När samtliga studenter efter de två sista veckorna av vfu:n åter fick svara på frågor där de bedömde sig själva hade den gruppen ökat sin självskattning, medan skattningen i gruppen där studenterna gick en och en med en erfaren handledare hade sjunkit.

— Det stora resultatet handlade om ”self efficacy”, alltså den egna tron på att man kan fungera som sjuksköterska efter sin utbildning, säger Ylva Pålsson.

Eldprovet för Amanda Sjöström och Janina Myllykoski kom under de sista veckorna av vfu:n. Då genomförde kliniken en stor övning med ett scenario med ebolasmitta, vilket upptog mycket av den ordinarie personalens tid. Studenterna berättar att de då, när det var kort om folk, upplevde extra stor nytta av peer learning-metoden.

— Övningen gjorde att vi fick mer ansvar. Då var det skönt att ha varandra, säger Janina Myllykoski.

De berättar också att de upplevde det som lättare att komma in i personalgruppen just för att de var två.

— Annars är man ganska ensam som student på vfu, med en sjuksköterska som handledare. Nu blev det som att vi fick testa att vara kolleger, eftersom vi var två, säger Amanda Sjöström.

I en ännu inte publicerad studie som Ylva Pålsson gjort för att fördjupa bilden av peer learning har hon dragit slutsatsen att kamratlärandet får studenter att känna sig mer som en del av teamet.

— Går man bredvid blir det en annan situation, där handledaren tänker väldigt snabbt och gör upp dagen. Med peer learning kan de bolla med varandra, mer än om de jobbar ihop med någon mycket mer erfaren, säger Ylva Pålsson.

Självklart kan det också uppstå utmaningar när man ska jobba tätt ihop med en studiekamrat. Ibland när det hände beskrev studenterna i studien själva att de var på olika utbildningsnivå.

För Amanda Sjöström, som har jobbat som undersköterska tidigare, och Janina Myllykoski, som inte hade någon erfarenhet av yrket före utbildningen, fungerade det ändå bra.

— Jag var lite nervös för att du skulle känna dig uttråkad. Och vi var ju på olika nivå i början, men det handlade mest om tekniska grejer, säger Janina Myllykoski till Amanda Sjöström.

Blev det som att ni automatiskt intog olika roller?
— Kanske i början, då var jag nog den som mer slängde mig in i arbetet, säger Amanda Sjöström och fortsätter:

— Men det är ju inte så konstigt, eftersom jag har jobbat tidigare. I slutet delade vi upp allt. Om det var något jag kunde och hade gjort många gånger kunde vi göra så att Janina testade det i stället.

Ylva Pålsson har även gjort studier på nyfärdiga sjuksköterskor, där hon intervjuade vårdenhetschefer om deras erfarenhet av kamratlärande bland nyutexaminerade medarbetare.

— De tog upp att det är viktigt att de passar ihop för att de ska kunna lära sig tillsammans. Å andra sidan fick de som inte var kompatibla i mina studier träna mycket på att rapportera till varandra, och om en var mer drivande tränade den ju också sitt ledarskap.

Amanda Sjöström och Janina Myllykoski umgås även utanför skolan och upplevde det som en fördel att de kände varandra väl under vfu:n.

— Vi vet vad den andra kan, vi har ju koll på varandra, säger Janina Myllykoski.

— Ja, en handledare kan ju förvänta sig både mer och mindre av en än vad man kan i olika situationer, säger Amanda Sjöström.

En värdefull insikt för studenterna i Ylva Pålssons studier är också att inte alla behöver kunna allt, säger hon.

— Däremot behöver man veta var man hittar kunskapen, för den är en färskvara. Utvecklingen går allt fortare, jag tycker att vart femte år är det ju enorm skillnad både i hur man arbetar och i vad forskningen kommit fram till, säger Ylva Pålsson, som menar att kamratlärandet blir ett sätt att lära ut sånt som håller över tid.

— Två hjärnor ser mer saker än en. Får man in det här tänket från studenttiden, och fortsätter med det hela vägen under sitt arbetsliv tror jag att det skapar en trygghet i yrket. Det blir roligare, man lär sig mer och ser saker från olika håll. Och det blir mer patientsäkert.