Edvin vill inte duscha! Vad ska vi göra?

Alltid finns de där, patienterna som får en att grubbla. Kunde allt ha blivit bättre om jag hade gjort annorlunda? Vårdfacket inleder en serie noveller om etiska dilemman och ser fram emot din kommentar. Hur skulle du ha gjort?

»Du får ta Edvin. Jag hade honom i går. Försök få honom att duscha. Han får besök i eftermiddag. Det luktar brottarbralla där inne«. Säger Lena och går ut i sköljrummet innan jag hinner svara. Fasen också! Jag hade hoppats att jag skulle slippa gubben. Edvin Larsson, sist vald i dag igen. Den ständiga nitlotten. Snart är det fikarast. Det blir ståfika-det fattar man ju när det ska divideras och divideras i det eviga. Jag stönar högt och knackar på dörren till hans rum. Inget svar. Det hade jag inte förväntat mej heller. Han sitter i sängen och lyssnar på p2 helt inne i sina hörlurar. Runt om sängen är golvet prickat med snusloskor.

Stanken av svett, gammal rök och intorkad urin slår emot mej. Pinkeflaskan står på bordet bredvid kaffekoppen och den halvätna korvsmörgåsen. Jag hälsar. Han glor tillbaka på mej under buskiga ögonbryn.

»Jag hörde att din son ska komma i eftermiddag« säger jag och gör en ansats att sätta mej på sängkanten, men han flyttar sig inte. »Lennart och hans fru. Om du vill hjälper jag dej gärna att duscha nu.«

»Det behövs inte!« Edvin låter hörlurarna glida ned på halsen.

»Jag tror att det var ett bra tag sen sist. Skulle det inte vara skönt?«

»Nej.« Hans röst är mycket bestämd.

»Men du ska väl ta på dej en ren skjorta, nu när du får besök? Då kanske det vore bra med en dusch i alla fall.«

»I helvete heller.« Edvin skickar i väg en stråle snus med god precision. Blaffan hamnar en centimeter från min sko. Jag håller god min. Ser mej om i rummet. Söker ett mera neutralt samtalsämne. I bokhyllan finns ett familjefotografi i ram av ädelträ. En gulnad bild av en stilig ung man som håller armen om sin fru. Hustrun har ett litet ljuslockigt barn i kolt på armen. Svårt att avgöra om det är en pojke eller flicka.

»Vad snygg du var här i vit skjorta. Är det Lennart, den här lille parveln?«

»Jo«, muttrar han. Jag lirkar lite till.

»Du har ingen vit skjorta du kunde ha på dej i dag. Jag tycker det är så snyggt. Se, här hänger det en nystruken skjorta. Den kan du väl ha på dej, snälla.« Edvin mumlar något till intet förpliktigande. »Jag hjälper dej ut i duschen och sen rakar vi av den där skäggstubben. Så är du snygg när de kommer.«

»Nej, säger jag. Ska det vara så förbaskat svårt att fatta?« Edvin vräker undan täcket och kastar benen över sängkanten, pinkeflaskan dras med i rörelsen. Jag lyckas fånga den en decimeter från golvet. Det skvätter över mina byxor. Jag tar flaskan och gåår ut, färdig att krevera. För hans egen skull borde man få tvinga honom, tänker jag. När han var frisk var han så mån om sitt yttre. Det är ett svek att låta honom se ut så här.

»Han har inte duschat på tre veckor nu«, säger Lena när jag beklagar mej. »Vi hade psykkonsult på honom förra veckan. Men han blev frikänd. Bara man är orienterade till person, tid och rum så är allting normal. Det är inte roligt för de andra patienterna att sitta i dagrummet när han kommer in och luktar skit. Vi måste försöka förklara det här för de anhöriga så de inte anmäler oss för vanvård.« Jag nickar. Gissar att det betyder att det är jag som ska tala med dem.

»På måndag ska han in till kirurgen för bedömning av sitt bråck« fortsätter Lena.

»Vad gör vi om han vägrar duscha?« Ska vi skicka honom genomlortig till sjukhuset? De kommer ju att undra.«