Efter tre månader på KS vill Caroline byta jobb

Bara i år har 14 sjuksköterskor slutat. I sommar har vården hållits igång med hjälp av välbetalda extrapass och inhyrd personal. Yrkesinspektionen slår ner på arbetsmiljö och stress. Det är verkligheten på en av många vårdavdelningar i kris.

– Dåligt betalt, det visste jag att det var. Men att det var så stressigt…nej, det hade jag inte en aning om.

Caroline Appel lutar sig mot en vägg i korridoren och tittar trött på mig. Hon har jobbat sju dagar i sträck och undrar hur länge till hon ska orka arbeta som sjuksköterska. I maj blev hon färdig sjuksköterska, den 8 juni började hon ett vikariat på Akutvårdscentrum (AVC) på Karolinska sjukhuset.

– Jag är bara 27 år, jag borde orka. Men jag känner mig utbränd. Det är bara jobba, jobba, jobba. Egentligen tycker jag ju att det är roligt att arbeta med människor, men nu tycker jag bara att det är besvärligt när någon ringer och vill ha hjälp.

Caroline Appel är en av de nyrekryterade sjuksköterskor som tagit vid sedan åtta sjuksköterskor sagt upp sig och slutat under våren.

– Jag har satsat tre och ett halvt år på att utbilda mig till ett yrke där man blir utbränd på tre månader!

Ingen förberedelsetid
AVC bildades 1995 vid en av de omorganisationer som följt på de stora besparingarna på KS.

Två avdelningar på kirurgkliniken och en på ortopedkliniken lades ner och AVC blev en fristående enhet som tog emot kirurg- och ortopedpatienter som kommit in akut till sjukhuset. AVC har 40 vårdplatser fördelade på två avdelningar.

AVC var en egen enhet som leddes av två enhetschefer, sjuksköterskorna Ylva Nilsson och Maria Persson, direkt under divisionschefen. Deras uppgift var att dra igång verksamheten utan någon egentlig förberedelsetid. Lokalerna är inte byggda för akutvård och egentligen för trånga för utrymmeskrävande kirurgpatienter.

Det finns inte heller någonstans för anhöriga att stanna kvar hos sina sjuka släktingar. Ibland övernattar de på en madrass på golvet i sjuksalen.

Men även om man lagt ner ett antal vårdplatser innebar inte det att färre skadade människor söker sig till sjukhusets akutmottagning. AVC har hela tiden varit mer än fullbelagt – beläggningen har hela tiden legat mellan 105 och 110 procent. Uppemot 250 patienter passerar de 40 vårdplatserna varje månad.

Efter en omorganisation, där AVC mist sin fria ställning och inordnats under ortopedkliniken, är varken Maria Persson eller Ylva Nilsson kvar.
Lisbet Göransson är ny biträdande chefsjuksköterska Hon har arbetat på AVC sedan starten 1995. Tidigare har hon ibland hoppat in som ersättare för Maria Persson. Därför tyckte ledningen att hon kunde ta jobbet efter henne.

– Det är inget drömjobb precis, men jag tog det av omtanke om personalen, så att inte båda cheferna skulle vara helt nya. (Chefsjuksköterskan Owe Andersson är inhyrd på tre månader från uthyrningsföretaget Vård-Poolen.)

Arbetade dubbla pass
Åtta sjuksköterskor slutade under våren. De arbetade alla på samma avdelning, som därmed miste närmare hälften av sina sjuksköterskor. De sjuksköterskor som fanns kvar höll igång verksamheten genom att gå in på lediga dagar eller arbeta dubbla pass. När sommaren kom fattades det fortfarande fem sjuksköterskor på avdelningen.

– De var trötta. Vi kunde inte fortsätta att driva verksamheten genom att sjuksköterskorna tog extrapass, säger dåvarande enhetschefen Maria Persson.

– Från midsommar fick vi igenom att vi skulle dra ner antalet vårdplatser från 19 till tolv, så att vi skulle få en något så när dräglig arbetsmiljö.

Öppnades snart igen
Men verksamheten fick inte förbli krympt länge. Redan på eftermiddagen den 2 juli kom sjukhusets chefläkare Marc Bygdeman och divisionschefen Per Gillström ner till AVC med beskedet att de sju stängda platserna skulle öppnas igen. Situationen på akutmottagningen hade blivit olidlig.

– Jag hade några timmar på mig att ringa in folk, berättar Maria Persson.

Men nu tyckte personalen att måttet var rågat. På inrådan från fackexpeditionen tillkallades Yrkesinspektionen, som gjorde en inspektion den 9 juli. Inspektörerna var kritiska mot både den fysiska arbetsmiljön och mot bemanning och organisation:

”Yrkesinspektionens bedömning är att den höga kvantitativa arbetsbelastning som i dag finns hos flertalet arbetstagare vid AVC i kombination med den psykiska press som framkallats av överbeläggningar utgör en mycket allvarlig risk för ohälsa.”

1 500 per extrapass
De som arbetar på AVC är rädda för att felbehandla patienterna. De har svårt att planera sina arbetstider och återhämta sig till nästa arbetspass på grund av övertid. De får kritik för sämre vårdkvalitet. Allt detta leder till stress, säger YI och sammanfattar:

”Ni (det vill säga arbetsledningen) har inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att undvika arbetsmiljöförhållanden som är onödigt stressande och belastande. Detta medför stress, jäkt och känsla av otillräcklighet hos personalen. Dessa faktorer kan leda till ohälsa hos personalen.”

I väntan på att bristerna ska åtgärdas måste verksamheten ändå fortgå. Priset arbetsgivaren fick betala var höga påslag på lönen för dem som ryckte in och jobbade. Det handlade om kvalificerad övertid och dessutom 1 500 kronor per extra pass.

– Då fanns det plötsligt pengar, säger sjuksköterskan Kaisa Eriksson, som arbetat på AVC sedan starten 1995. Annars är det omöjligt att få upp sin lön en enda krona. Då får man höra att ”ska du ha högre lön? Nej det kan vi inte ge dig, du får gå så anställer vi en ny”.

Visst är hon missnöjd med den låga lönen men det är inte bara den som känns förnedrande. Det är att betraktas som utbytbar, att man inte tas på allvar.

– Det är det vi pratar om i kafferummen: att vi inte kan påverka verksamheten. När vi får veta något är alla beslut redan fattade – av läkarna.

Så var det den där morgonen i juli när hon och de andra kom till jobbet: plötsligt var alla platserna öppnade igen. Men egentligen var inte Kaisa Eriksson förvånad:

– Det var likadant förra sommaren. Finns det rumsliga platser så används de, det är bara så. Och är det ont om folk får man jobba extra.

Orkar inte
Det har Kaisa Eriksson gjort. Men inte gärna och inte mer än nödvändigt. Hon orkar inte, det är ett intensivt och tungt arbete och hon behöver sin lediga tid för att vara hemma och göra annat. Och så blir hon upprörd över att det alltid är så dålig planering.

– De kommer med sina sockrade bud. Men jag har faktiskt ingen lust att kortsiktigt hjälpa till att lösa det som egentligen är långsiktiga problem.

Bristen på entusiasm över att jobba extra mot den goda ersättning som erbjuds delar hon med allt fler. Lisbet Göransson berättar att det först gick ganska lätt att få folk att ställa upp på extrapass. Det var bara att hänga upp listorna så fylldes de. Nu måste hon gå runt och fråga.

Och samtidigt som man nu börjar fylla luckorna efter den dagpersonal som slutat tidigare i år har man fått ett nytt problem: sex av nattsjuksköterskorna har slutat. Annonseringen har inte gett något resultat, så nu får man hyra in nattsjuksköterskor från Vård-Poolen.

– Sjukhuset borde anstränga sig för att behålla den erfarna personalen, säger Kaisa Eriksson beskt. Men om man organiserar om hela tiden, ger oss för dåligt betalt, inte låter oss bestämma över vår egen verksamhet och har en sådan här dålig arbetsmiljö – då får man inte behålla personalen!