En avblåst chefsstrid?

När debatten inför chefsöverläkarlagen pågick som bäst i slutet av 80-talet sa en representant för läkarfacket på ett av Stockholms storsjukhus: »Vill sjuksköterskorna bli chefer så får dom väl läsa medicin.« Citatet har fastnat i minnet eftersom det var så rått och ärligt. Inget humhum och halvkvädna visor. Medicinstudier, annars inget chefskap i vården.

Sedan dess har stora förändringar skett i förutsättningarna för vårdens ledarskap. Chefsöverläkarlagen blev bara ett par år gammal. Det visade sig att många chefsöverläkare delegerade så mycket av sitt chefskap att inte mycket blev kvar av lagstiftarnas tankar om ett samlat medicinskt och organisatoriskt ledarskap för vården.

Chefsöverläkarna ersattes lagstiftningsvägen med verksamhetschefer. Därmed öppnades återigen möjligheten för fler yrkesgrupper än läkare att ta ett övergripande ledaransvar i vården.

Huvudmännen har också med stöd av lagen anställt allt fler icke-läkare som verksamhetschefer, även om det inte alltid skett smärtfritt. Protester har framförts vid tillsättningar. Farhågorna har handlat om att den medicinska säkerheten kan hotas när andra än läkare tar ett övergripande ansvar för en verksamhet.

Utvecklingen har dock rullat på. Det har visat sig att ledarskapet inte sitter i medicinstudierna. På ett stort antal enheter runtom i landet fungerar sjuksköterskor, psykologer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter utmärkt som ledare.

Det blir därför desto mer förvånande när man läser Läkarförbundets nya visionsdokument som beslutades på förbundets fullmäktige i början av sommaren.

I målformuleringarna om vårdens ledarskap kan man läsa:
»* Läkarförbundet arbetar för att chef- och ledarskapet i hälso- och sjukvård innehas av läkare.
* Läkarförbundet arbetar för att vårdprocesserna ska ledas av läkare, som ska ha huvudansvar för den enskilda patienten och teamarbetet.«

I sitt inledningstal till fullmäktigemötet utvecklade Läkarförbundets ordförande Bernhard Grewin tankarna bakom visionen:

»Det ideala chefskapet måste därför i en och samma person kombinera hög organisatorisk och ledarskapsförmåga med hög professionell kunskap i kärnverksamheten./—/Därför krävs det att vi alla i läkarprofessionen, i olika grad och form, tar ansvar för vårdens ledarskap.«

Möjligtvis kan det tolkas som att Läkarförbundet, som andra fackförbund, tar tillvara medlemmarnas intresse av att påverka utvecklingen av vården och skapa karriärvägar.

Men där finns också tydligt den gamla tanken att chefskapet i vården kräver just läkarens kunskaper.

Har då inte Vårdförbundet på samma sätt hävdat medlemmarnas kompetens för chefskap?

Revirstriden med läkarna om vårdens ledarskap har beskrivits i Karin Olssons nyutkomna bok om Vårdförbundets historia Från likhet till olikhet. Där erkänner hon att »det saknades inte heller övertoner från vår sida./—/Ibland kunde det uppfattas som att vi på fullt allvar ansåg att våra yrkesgrupper var bättre chefer än läkarna.«

Det beskriver dock den tid när striden rasade som mest intensivt och det gällde att övertyga beslutsfattarna att chefskapet i vården inte var beroende av medicinstudier.

Idag finns Vårdförbundets ställningstagande i dokumentet Vision 2007. Där sägs: »Goda ledaregenskaper väger tungt vid chefstillsättningar.«

Det är en stor och viktig skillnad mot det som uttrycks i Läkarförbundets vision. Goda ledaregenskaper är första prioritet för Vårdförbundet, inte yrkestillhörigheten.

Där är också lagen tydlig. Verksamhetschefens ansvar är helt och odelbart. Det medicinska ansvaret kan överlåtas på en annan befattningshavare om verksamhetschefen saknar tillräckliga medicinska kunskaper. Men verksamhetschefen har ändå det slutliga ansvaret.

Detta har nyligen betonats i ett brev av överdirektör Nina Rehnqvist på Socialstyrelsen apropå aktuella fall där det funnits otydligheter i ledningsansvaret på sjukhus.

Vården behöver kompetenta ledare. De finns bland läkare, sjuksköterskor och andra yrkesgrupper.

Vården har däremot ingen nytta av revirstrider. De förlamar och hindrar nödvändig utveckling.