En broderad duk fick bli blöja

1915. De fem unga sjuksköterskorna sammanstrålar ibland på sjuksköterskebyrån och berättar för varandra om sina uppdrag. I dag är det syster Britta som delar med sig av hur hon kallades till en fattig familj på en ö i Bohuslän.?text kerstin segesten?illustration graham samuels

Jag bad roddaren vänta och gick snabbt upp till stugan som han pekat ut. Alla måste ha blivit mycket förvånade när jag bara hälsade kort och sedan öppnade alla lådor och skåp i köket. Då hörde jag en svag röst från kökssoffan där min patient låg. Rösten sa bara ”de e tomt”. Snabbt plockade jag fram papper och penna ur min väska och skrev en lista på det allra nödvändigaste — mjöl, jäst, mjölk, gryn till gröt, en bit fläsk och lite till. Jag tänkte att det är bäst att ta?i. Längst ner skrev jag att om jag inte får detta direkt och sedan kan göra inköp varje dag, så får ni begrava hela familjen nästa vecka. Nej, nu ljuger jag. Riktigt så drastiskt uttryckte jag mig inte, men jag talade tydligt om att jag måste få köpa mat.

?/–––/

??I kökssoffan låg en mager och svårt sjuk kvinna och vid hennes bröst låg det nyfödda barnet inlindat i trasor. Det skrek hjärtskärande. De fyra barnen satt uppradade på en säng som också stod i köket. De var bleka, magra och smutsiga men såg inte direkt sjuka ut. Jag började med spädbarnet som letade förtvivlat efter mammans bröstvårta men där fanns bara ett tomt bröst. Jag värmde vatten, badade den smutsiga flickan — det visade sig vara en flicka — och letade sedan efter något rent att sätta på henne. Jag hittade en tröja som kanske var lagom för en ettåring men det fick gå. Till blöja offrade jag en liten duk med korsstygnsbroderier. Det sved när jag tog den, men jag hittade inget annat. Sedan kokade jag lite sockervatten att mata den lilla med. Den mjölk jag fann var sur sedan flera dagar och en magsjuk unge var det minsta jag behövde. Jag virade in den lilla i den renaste filt jag hittade, lade henne i en tom vedlår och ställde ut låren på trappan i solskenet. Där kunde hon åtminstone få lite värme.?

Sedan tog jag itu med modern. Hon var het som en spis och mycket medtagen. Genast förstod jag att hon hade drabbats av barnsängsfeber och att hon hade en allmän blodförgiftning. Det enda man kan göra i en sådan situation är ju att ge god omvårdnad, försöka få ner febern och få i henne vätska och näring. Sedan fick naturen göra sitt. Med Guds hjälp kunde sjukdomen vända och min patient tillfriskna, men det kunde lika gärna gå åt andra hållet och i så fall hade hon kanske tre eller fyra dagar kvar att leva.?

Jag skickade ut barnen med order att vara i solen och hålla sig i närheten av huset. Jag bäddade sängen med de renaste sängkläder jag hittade och tvättade kvinnan med ljummet vatten och min egen tvål. Jag hade ju med mig min övernattningsväska ut till ön. Jag hade också lite talk att talka under armarna och runt brösten med. Lukten sa mig att hon inte hade orkat tvätta sig på bra länge. Hon fick två aspirinpulver som jag hade med i mitt lilla medicinförråd.?

I skafferiet hittade jag, som sagt, inte mycket men där stod en påse med ett par kaffekoppar havremjöl i botten. Alltså kokade jag en gryta havrevälling som jag sockrade extra. Förvånansvärt nog fanns det socker, men den burken stod så undangömd, att jag fick en känsla av att den hade glömts bort. Medan jag donade omkring småpratade jag med kvinnan. Ibland verkade hon helt borta men inemellan svarade hon på tilltal. Hon berättade att två grannfruar hade hjälpt henne vid förlossningen. Barnmorskan skulle ha två och femtio för att komma och ryktet hade spridit sig att hon hade drabbats av något som var smittsamt och ingen av grannarna hade vågat sig in i stugan. ??

När jag försökte få i kvinnan lite välling protesterade hon och ville att jag skulle ge barnen i stället. Jag lovade henne att det räckte till dem också och att hon måste dricka för att bli frisk. När jag donat i stugan ett par timmar kom roddar­pojken tillbaka med de varor som jag beställt. I lådan låg också en lapp som meddelade att jag kunde handla på kyrkans bekostnad i handelsboden, men bara det allra nödvändigaste. Vad trodde de? Att jag skulle ställa till med kalas? Nu kunde jag ge spädbarnet lite mjölkblandning, hälften mjölk och hälften vatten. Jag lärde den sexåriga storasystern hur hon skulle mata den lilla.?

Själv behövde jag ta itu med annat. Jag lagade en så näringsrik måltid som jag kunde åt barnen. Nu hade jag i alla fall potatis, lök, lite stekfläsk och några ägg så jag gjorde en ordentlig pannkaka. Själv var jag hungrig som en varg men åt måttligt, så att det skulle räcka till de små. Jag fick inte i mamman någon mat men hon drack lite välling och hon blev betydligt lugnare när hon förstod att barnen ätit och mådde bra. Efter lite letande hittade jag en tvättbalja och lade så mycket som rymdes av smutsiga lakan och kläder i blöt i såpvatten. Jag frågade de äldre av barnen vem mamma mest umgicks med på ön. De talade om att en faster bodde två stugor bort och att hon och mamma brukade hjälpa varandra ibland. ?

Jag bad åttaåringen hämta fastern och gick ut på bron för att möta när hon kom. /—/ Jag hämtade mjölet och jästen som jag hade skickat efter och bad henne baka ett par bröd så att barnen skulle få något att äta. Jag fick också löfte om att barnen kunde hämta henne om något hände under natten. Jag skulle ju bli rodd tillbaka klockan nio.?

Jag matade den nyfödda och lade henne i sängen hos mamman. Trots mammans tillstånd bedömde jag att det var det tryggaste och varmaste stället för den lilla. Jag hade förfärligt dåligt samvete när jag lämnade huset men jag var in i döden trött. Jag tänkte att får jag inte sova så orkar jag inte med morgondagen. Det sista jag gjorde innan roddarpojken kom för att hämta mig var att skriva en lista på vad som absolut behövdes för att ordna mat åt barnen och få rent i huset. Framme hos handelsmannen lämnade jag min lista och bad att de skulle ha allt klart till klockan sju nästa morgon. Frun hade ställt fram två smörgåsar och ett glas mjölk som jag åt och sedan ramlade jag i säng och sov som en stock.??

/—/

?När jag kom nästa morgon sov alla utom modern som kved tyst. Spädbarnet sov mellan två av syskonen på en madrass på golvet. Stugan hade ett enda rum men dit in var dörren stängd. Man höll sig i köket för värmen. Två barn sov i kökssoffan. Jag tände i spisen och konstaterade att veden kanske skulle räcka i två dagar om jag var sparsam, sedan var den slut. Jag tog upp den lilla, bytte till en blöja som jag fått av handlarens fru och matade henne så snart spisen blivit tillräckligt varm för att värma halvmjölken. Jag hade beställt en gumminapp med varorna och en tomflaska fann jag i skafferiet, så nu var det enklare.?

Sedan tog jag hand om den sjuka. Hon blev tvättad, fick två aspirinpulver och ny havrevälling, nu gjord på hälften mjölk och inte bara vatten. Hon var definitivt inte på bättringsvägen. Hon var i det närmaste medvetslös under längre perioder och febern blossade på hennes magra kinder. Vid niotiden kom svägerskan med nybakat bröd och barnen fick frukost. Med sig hade hon en annan grannfru som hade ett barn som var två månader. Efter att ha hört direkt från mig att mammans sjukdom inte smittade så erbjöd hon sig att amma den lilla. Jag tackade, nästan gråtfärdig över hjälpsamheten och bad henne komma tillbaka vid tiotiden. Jag tvättade det som jag lagt i blöt dagen innan och barnen hjälpte mig att hänga på tork så som mamma brukade göra.?

Framåt eftermiddagen blev det allt tydligare att bara ett under kunde rädda mamman. Jag gick ner till sjöboden och hissade min nödflagg. Sedan satte jag mig på bron med de två äldsta barnen, de som var sex och åtta. Jag förklarade så gott jag kunde. Jag frågade om de hade någon annan som kunde ta hand om dem, om det var någon vi skulle hämta. Hela situationen var förfärlig och jag kände att jag var alldeles för ung och oerfaren för att ta hand om allt detta. Sköta den sjuka, skura och laga mat kunde jag väl göra, men detta med barnen.??

/—/?

Britta kallar på kyrkoherden och fattigvårdsstyrelsens ordförande. De tar med sig barnen för placering i fosterhem och till fattigstugan.??

/—/?

När alla hade försvunnit satte jag mig på en stol vid kvinnans säng. Jag berättade, så positivt jag kunde, att barnen var väl omhändertagna tills hon själv orkade ta hand om dem igen. Sedan sjöng jag ”Tryggare kan ingen vara” för henne. Jag vet inte om hon hörde eller uppfattade något men jag hade i alla fall försökt. När roddaren kom klockan nio sände jag honom tillbaka med meddelandet att jag tänkte stanna hos den sjuka över natten. ?

Nu när barnen var borta och jag själv hade städat hjälpligt så fanns det inga hinder. Jag klarade en natt utan några egna tillhörigheter och jag hade sabadillättika i min packning?ifall barnens löss skulle krypa över på mig.?

Klockan fem minuter i fyra på morgonen dog min patient utan att ha fått tillbaka medvetandet. Jag gjorde i ordning henne på sedvanligt sätt. Jag hittade ett halvbrunnet talgljus som jag tände vid hennes säng. Jag gick ut och bröt av några musöronkvistar från en liten björk som stod bakom uthuset och lade mellan hennes händer tillsammans med hennes lilla svarta konfirmationspsalmbok som jag hittade på byrån i rummet. Sedan städade jag huset och vädrade. Jag plockade den mat som fanns kvar i två lådor, en till svägerskan och en till amman. Inte skulle den snåla kyrkan eller kommunen få komma och hämta.

??/—/

?När berättelsen kommit så här långt rann tårarna utför kinderna på både Britta och Klara. Britta hade gett en kort rapport till föreståndarinnan på byrån, men hon hade inte på allvar berättat för någon om sina få dagar på den isolerade ön. Nu hade hon fått möjlighet att sätta ord på sina erfarenheter och alla känslor vällde fram. Klara kände att hon både sympatigrät med kollegan, men också av sorg över de stackars barnen som nu var föräldralösa. Hon smög ut till sin byrålåda och hämtade rena näsdukar till dem båda. Sedan uppmanade hon Britta att avsluta berättelsen, den var ju inte helt i hamn. Britta fortsätter:

?Från handelsboden ringde jag till prästgården och till ordföranden i fattigvårdsnämnden. När de lovat att ta över så förhörde jag mig om båttider tillbaka till Göteborg och möjligheterna att få skjuts. Det är visserligen bara fyra kilometer mellan den plats där jag befann mig och ångbåtsbryggan, men jag hade vakat hela natten och kände att jag inte orkade gå. Då beordrades jag bryskt i säng av handelsmanshustrun. Här åks ingenstans efter att ha arbetat på det här sättet, sa hon. Nu äter syster det jag ställer fram och sedan direkt i säng. Jag ska nog se till att kommunen betalar henne. Hon kan åka med morgonbåten klockan sex om hon har bråttom hem. Jag ska se till att hon får skjuts. Och så blev det.??

När de skiljs utanför sovrummen säger Britta att hon är så lättad att hon nästan känner sig upprymd av att ha fått pratat av sig om sina dagar på den bohuslänska ön. Jag hoppas, säger hon, att det i framtiden kommer att uppfinnas en mirakelmedicin som räddar kvinnor från att dö i barnsängsfeber.