En mamma till salu

Min mamma såldes i höstas. Hon är hyresgäst hos en kommun i ett gruppboende för dementa. Vid årsskiftet gick kommunens kontrakt med den tidigare entreprenören ut och sedvanligt anbudsförfarande genomfördes under hösten.

Den där känslan av att mamma som person var ute på anbud kommer sig av att man som anhörig egentligen inte förstår vitsen med det hela.

»What’s in it for me?« brukar marknadsförare fråga sig i de presumtiva kundernas ställe när en vara eller tjänst ska säljas. Vilken nytta har jag av att välja den produkten? Känslan av att någon har tänkt på just mitt behov är det som kan ge den sista positiva känslan i en valsituation.

I den här upphandlingen har jag som anhörig naturligtvis inte haft någon reell valmöjlighet. Man flyttar inte sin sköra, dementa gamla mamma som till sist funnit sig tillrätta efter att ha bott i eget hus i nästan femtio år. Men även om valmöjligheten inte finns och därför jämförelsen med en rent kommersiell situation haltar så borde vi väl ändå som boende/anhöriga få någon känsla av att detta är bra för oss, för någon?

Ingen har frågat oss vad vi har tyckt om den tidigare entreprenörens vård. Från kommunen har vi inte fått någon information om det nya företaget. Den enda källan till kunskap har varit personalen på gruppboendet som lite resignerat konstaterat att det är dags att byta chef och arbetsgivare igen, men att ingen egentligen vet vilka förändringar som väntar. Det enda som ryktas är att personalen måste börja laga mat själva och därmed får ännu mindre tid att ägna sig åt de boende.

Var finns omvårdnadsidén? Kunskapen om dementas behov? Om någon hade frågat efter mina erfarenheter, hade jag sagt att de boende behöver mer stimulans i vardagen och möjlighet att komma ut ur det låsta gruppboendet. Skulle den synpunkten då ha kunnat komma in tydligare i ett upphandlingsunderlag?

Den här känslan av osäkerhet inför motiven till privatiseringar tror jag många har. Bland motiven finns strikt ideologiska, att verksamhet alltid blir bättre i privat regi. Där är också argumenten att de anställda trivs bättre när de får en tydlig och nära arbetsgivare, eller själva får chansen att ta över och styra sin arbetsplats.

I många fall blir det säkert också bättre. Se till exempel det engagemang som ägarna till Vårdpilen AB visar i detta nummer av Vårdfacket.

Personal som kan påverka och känner sig sedd kan göra ett bättre arbete. Men frågan är om det alltid hänger på vem som driver verksamheten. Arbetsledning, organisation och utbildning är faktorer som skiftar både hos privata och offentliga arbetsgivare. I de vårdskandaler som uppmärksammats på senare åren har både privata och offentliga enheter pekats ut.

På samma sätt som beslut om organisationsförändringar i den offentliga vården fattas över de anställdas huvuden, slås nu upphandlingsunderlagen fast. I hur många fall föregås de av kreativa diskussioner som utgår från patienternas behov? »What’s in it« för patienten, den boende och de anhöriga? I en bred diskussion med både brukare och anställda skulle kanske ett verkligt nytänkande spira och resultatet bli något annat än att inte bara enheten får en ny entreprenör med målet att driva verksamheten vidare som tidigare.    

För brukarna av vården brukar valmöjligheten vara den fördel som framhålls. Men det är en valmöjlighet som i praktiken är mycket begränsad eftersom den skulle förutsätta en dyr överkapacitet som samhällsekonomin aldrig skulle klara. Verkligheten är att man ser en vårdcentral eller äldreboendet byta entreprenör med den enda skillnaden att det står en nytt företagsnamn i entrén.

Tillbaks till mamma. Kanske blir den nye entreprenören ett lyft, med stor kunskap om demenser, en nytändning för personalen och därmed en synbar höjning av vårdkvalitén. Kanske inte. Det återstår att se.

För en sak är säker. Patienter, boende och anhöriga har kunskaper om vården som alltför sällan efterfrågas och tas tillvara.