En minnesplats behövs

Anhöriga skulle behöva en plats i Phuket där man kan hedra och minnas de saknade och omkomna, säger Gunilla Wahlén, sjuksköterska från Sundsvall. Efter katastrofen arbetade hon en vecka i Thailand.

7 februari 2005

När jag var i Phuket och tänkte på alla som inte skulle hittas, förstod jag för kanske första gången betydelsen av den okände soldatens grav, säger Gunilla Wahlén.

Hon tycker att det skulle behövas en speciell plats dit man kan åka för att hedra de omkomna och där man kan berätta för kommande generationer att det var här som den eller den försvann.

För många kommer nog julen aldrig att bli densamma, funderar hon. Händelserna kan sitta i under flera generationer.

Själv tillbringade hon julledigheten hemma i Sundsvall. När hon via tv-nyheterna hörde hur kraftig jordbävningen var förstod hon att många skulle drabbas.

– Onsdag morgon den 29 december lyckades jag få tag på den läkare som ansvarade för en grupp sjukvårdspersonal som skulle åka ner, berättar hon.

När planet lyfte från Arlanda samma dag fanns hon med.

På plats i Phuket blev hennes uppgift att ta emot patienterna ute vid flygplatsen; att plåstra om, lägga om sår och smärtlindra samt ge dem trygghet så att de skulle orka åka hem.

– Det är ju ofattbart. Här åker familjer för att njuta av en välbehövlig semester och så tvingas de åka hem utan anhöriga.

Gunilla Wahlén trodde när hon åkte att hon skulle stanna tre dygn – det blev en vecka. Första gången hon sov blev det tre timmar, därefter 32 timmars arbete.

– Det var intensivt, men det gick eftersom allt fungerade så bra. Vi hade det vi behövde; el, läkemedel, vatten och annan utrustning, och thailändarnas vänlighet och generositet var enorm.

Hon tror att det var lättare att se allt i verkligheten än att följa händelserna på tv.

– På plats blir det en tvåvägskommunikation. Man får ögonkontakt med alla som röjer upp och som man arbetar tillsammans med, man möter människorna personligen. Dessutom får man se de områden som är helt intakta. På tv blir allt så kompakt.

Gunilla Wahlén svarar bestämt nej på frågan om hon var rädd för det hon skulle få se. Hon har tidigare arbetat några år i Moçambique och Tanzania och som vårdlärare har hon undervisat i katastrofmedicin. Nu är hon riksdagsledamot för vänsterpartiet och är med i en organisation för parlamentariker som är medicinskt utbildade.

Trots det positiva med att så många har visat solidaritet och både hjälpt till personligen och med pengar är Gunilla Wahlén orolig inför framtiden.

– Hur blir det om, säg fem år? Många kanske kommer att få en chock långt efteråt. Finns det till exempel förståelse för en tonåring som då börjar skolka? Det måste finnas en uthållighet i viljan att stödja, säger hon.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida