”En myt att existentiella samtal behöver ta tid”

Elisabeth Lindberg är specialistsjuksköterska och ny professor i vårdvetenskap vid Högskolan i Borås. Hon forskar på vårdande med ett existentiellt perspektiv och vill rusta studenter för att fånga det som är viktigt för människor med ett helhetsperspektiv. "Det gäller att vi har en förmåga att ställa frågor och förstå människan i den situation hon är", säger hon.

Grattis till utnämningen, hur känns det?

– Bra, det är ett ärofyllt uppdrag, det känns fint.

Du forskar på vårdande med ett existentiellt perspektiv, vad betyder det?

– När jag arbetat kliniskt som sjuksköterska i intensivvården har jag varit mycket i människors allra mest sårbara situationer i livet. Jag är intresserad av hur vi på ett bättre sätt kan möta människor i de här situationerna.

Vad vill du bidra med genom forskning och undervisning?

– Jag vill rusta studenterna att få fram patientens berättelse och fånga det som är viktigt för människor med ett helhetsperspektiv. Personcentrerad vård poängterar att vi måste lyssna och få patient och anhöriga mer delaktiga. Då gäller det att vi har en förmåga att ställa frågor och förstå människan i den situation hon är.

Hur går det ihop med vårdens slimmade villkor?

– Om vi blir bättre på att möta patienterna och förstå dem kan vi spara tid i vården. Det är en myt att existentiella samtal behöver ta lång tid. Vi behöver inkludera de här dimensionerna i vårdandet. Många är nöjda med vård de får men många upplever också att mötet är ganska fragmenterat, att man söker för ett besvär som för patienten kanske hänger ihop med andra saker i tillvaron.

Kan du ge ett exempel?  

– Tillsammans med kollegor har jag gjort en studie om existentiell oro hos unga vuxna. De unga uttryckte att ingen lyssnade på vad de sa. De sökte kanske vård för ont i magen eller huvudet men hade behövt få några fler frågor som: Vad är viktigt för dig just nu? Hur skulle vi kunna vara ett stöd för dig? Så att vi inte bara fokuserar på huvudvärken, utan en helhet.

Gör man inte det redan idag?

– Som sjuksköterska vill man kanske hålla det existentiella ifrån sig och hänvisar vidare: du får prata med en kurator eller psykolog. Men man kan som sjuksköterska också möta de här frågorna i lite högre utsträckning. Existentiell oro hör till livet och patienten kanske behöver få prata med någon och bli sedd, utan att det blir en psykisk diagnos och behövs psykolog.

Existentiella samtal kopplas ofta till döendet. Är sjuksköterskor rädda för att prata om döden med patienter?

– Jag tror inte det men det finns en stark vilja att kunna bota och säga det här blir bra och då blir man ibland lite svarslös när det faktiskt inte finns tröst. Vi har i intensivvårdsutbildningen tränat på samtal som berör döden i vårt kliniska utbildningscenter eftersom vi sett att under vfu:n på sjukhusen kliver ofta den mer erfarna handledaren fram och tar de samtalen.