En vård utan krav

Skottskador, splitter efter granater och kulor, förstörda ben och muskler. Det var en del av bagaget som vi tog med oss till Sverige som flyktingar. Ett bagage som lämnades hos den svenska vården.

Jag minns fortfarande hur min pappa alltid gick med haltande steg, hur han stönade av smärta när han tog sig uppför trappor. Vi levde på tredje våningen i ett lägenhetshus utan hiss, vår första lägenhet efter flyktingförläggningen dit vi hade kommit i början av 90-talet. Så småningom flyttade vi till ett hus med hiss, men jag kommer alltid att minnas hur svårt det var för min pappa att ta sig upp för trapporna.??

I Kurdistan hade han blivit skjuten i benet, träffad av nio kulor. Läkarna på plats hade inga avancerade maskiner och inga resurser att tala om. De hade sytt ihop honom så gott de kunde. Ett stort, vitt ärr täckte en hel sida av hans högra lår. Han haltade och hade ont, det var svårt att gå ordentligt. Att få bra vård var en omöjlighet för en fattig man i vårt hemland. ?

Men här i Sverige såg det annorlunda ut. Trots att min pappa försörjde sig med ett lågavlönat jobb och min mamma fick stå i en korvvagn och tjäna några ynka hundralappar om dagen så fick vi hjälp. Den svenska vården upptäckte något som läkarna i hemlandet hade missat. Splitter från kulor låg fortfarande kvar i min pappas ben. Han fick genomgå en serie svåra operationer för att lägga till rätta benet ordentligt och hitta alla delar av kulorna. Ett tag hade han en stor bit metall som stack ut ur låret, som ett handtag. Länge fick han gå med hjälp av kryckor. ?

Jag minns inte att jag besökte honom på sjukhuset, kanske lät de mig aldrig göra det för att de inte ville att jag skulle bli rädd och orolig. Men jag minns medicinerna, bandagen och den starka lukten från bakteriedödande medel. Jag minns också att han så småningom läkte och kunde gå ordentligt igen.??

Min pappa kom till Sverige som flykting, hans enda bagage var ett skadat ben som gjorde det tufft för honom att arbeta fysiskt. Den svenska vården struntade i detta. Vi investerar som samhälle i att hela våra sjuka och skadade. En välfärd utan baktankar, en vård utan krav. När min pappas ben läkt så hade han mycket lättare att ta sig uppåt, och den där investeringen Sverige gjorde i honom har återbetalat sig tusenfalt.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida