Engagemang utan gränser

Som fyraåring sa Björn Karlsson att han skulle hjälpa svältande barn i Afrika när han blev vuxen. I april i år kom han tillbaka från sitt första uppdrag som sjuksköterska för Läkare utan gränser i svältkatastrofens Sudan.

När striderna mellan regeringsstyrkorna och gerillan blossade upp i Bahr el Gazahl i södra Sudan i januari i år flydde 120 000 människor från sina hem ut i bushen. Trots flygförbud i hela området lyckades sjuksköterskorna Björn Karlsson och Ylva Strömberg ta sig dit med bil och flygplan.

Efter kontakter med lokala myndigheter och rekrytering av vårdpersonal kunde de öppna en hälsostation redan efter en vecka. Björn och Ylva handledde de lokala sjukvårdarna i att ta hand om patienter, lägga om sår och sköta medicinutdelning. Hälsostationen skulle ju fortsätta fungera när de hade rest därifrån. 150 konsultationer om dagen var ingen ovanlighet.

– En dag vaccinerade vi 500 barn mot mässling. Då var det löpandebandprincipen som gällde. Det fanns aldrig mycket tid att ägna varje barn.

Arbetsdag på tolv timmar
Arbetsdagen kunde börja redan sex på morgonen och avslutas först tolv timmar senare. Temperaturen höll sig hela tiden kring 40 plusgrader.

– På kvällen mådde vi ibland dåligt av att vi hade druckit för lite under dagen.

Samarbetet med den lokala personalen fungerade bra. Trots att de levde i extrem fattigdom orkade de vara glada och hjälpsamma hela tiden, säger Björn Karlsson.

Ett matprogram för undernärda barn startades också.

– Vi mätte omkretsen på barnens överarmar för en snabb screening. De svårast undernärda vägde och mätte vi också för att få ett indextal över undernäringen.

De barnen fick en blandning av majsmjöl, mjölkpulver, pulvriserade sojabönor, olja och socker som skulle blandas med vatten och kokas till välling. Det var tänkt som ett tillägg till den vanliga maten.

– Men vi visste att det var det enda många av barnen fick att äta. Dessutom kunde de få dela med sig av ransonen till syskonen, säger Björn Karlsson.

De familjer som var på flykt hade ingenstans att bo utan lade sig att sova under ett träd på natten. De plockade vildgräsfrön och nötter att äta och vandrade mellan de olika centra där mat delades ut till alla.

Maten dumpades från stora Herkulesplan på World Food Programmes uppdrag.

Svårt kontakta familjen
När jag frågar hur Björn Karlsson kände inför den misär han hamnade i, utan annan bostad än ett tält och med primitiva tvättmöjligheter svarar han:

– Sådana ytliga saker som TV och radio saknade jag inte men det var svårt att inte kunna hålla regelbunden kontakt med min flickvän och familjen. Under flygförbudet kunde jag inte höra av mig på fyra veckor.

Björn Karlsson var inte oförberedd på vad han skulle uppleva i Sudan. 1995, när han just tagit sin sjuksköterskeexamen, besökte han Burundi tillsammans med en kamrat vars släkting arbetade där som missionär. Det var ett år efter de våldsamma och blodiga striderna mellan folkgrupperna tutsi och hutu, som hade drivit hundratusentals burundier på flykt.

De besökte barnhem och flyktingläger och han blev imponerad av vad Läkare utan gränser, med små medel, lyckades göra för civilbefolkningen.

Att han skulle ut och hjälpa små svarta barn, sa han till sin mormor redan som fyraåring.

– Hur kunde du äta när människor runt omkring dig svalt? frågade kompisar när jag kom hem. Men jag visste ju att jag var tvungen att äta för att orka arbeta.

Den diet Björn Karlsson levde på var inte heller särskilt fet: ris, bönor, pasta och tonfisk. Ibland kunde han få lite lök, potatis eller tomater. Han gick ner tio kilo i vikt av stress och dålig mat under sina månader i Sudan och fick en besvärlig gastrit. Däremot klarade han sig från infektionssjukdomar.

Skottlossning hördes nästan varje natt.

– Men det var ryska, gamla bombplan och träffsäkerheten var dålig. Efter ett tag vaknade man knappt. Jag kände mig, trots allt, ganska trygg under tiden i Sudan. Det kändes mer hotfullt att vara ute på kvällen i Nairobi, när jag hade en veckas semester.

Han är ung. Bara 25 år. Hans första arbete som sjuksköterska var på akuten vid lasarettet i Eksjö. När han kom hem från Sudan i april blev det ambulanssjukvården.

– Jag skulle ha svårt att arbeta på en vanlig vårdavdelning efter att ha jobbat så självständigt som jag gjorde i Sudan.

Samtal med psykolog
Alla som varit ute och arbetat för Läkare utan gränser får göra en känslomässig ”debriefing” när de kommer hem.

Björn Karlsson träffade en psykolog på vårdcentralen Kronan utanför Stockholm för att tala om svåra situationer och upplevelser under fältarbetet. Det var skönt att få den hjälpen att bearbeta upplevelserna, tycker han. Psykologen hade stor vana av den typen av samtal, efter att bland annat ha tagit hand om anhöriga till offren från Estoniakatastrofen.

Björn Karlsson kan nog tänka sig att resa ut med Läkare utan gränser igen. Men den närmaste tiden blir han kvar i Sverige i den alldeles nyrenoverade lägenhet han delar med sin flickvän. På en vägg hänger förstoringar av några fotografier från Sudan.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida