Enkät: Har du forum för att prata om svåra händelser?
MARIE WIKNER JONSSON, 44
Barnsjuksköterska på Stureby bvc?:
— Ja, när det gäller de familjer som går hos oss. En gång i måna-den har vi konsultation med en psykolog från bup där vi kan ta upp problem kring något barn. Vi har också tvärprofessionella träffar med bup och socialtjänsten där vi kan ta upp fall anonymt och fånga upp någon tidigt.
— Däremot känner jag inte till om vi som jobbar här har något eget forum. Jag skulle i första hand prata med mina kolleger och sedan vår chef som även ansvarar för vårdcentralen här.
SUSANNE ALBERTSSON, 42
Barnmorska på BB Sophia, Stockholm
— Ja, både med kolleger och med närmaste chef. Om vi har varit med om något svårt — en akut situation där alla har jobbat under hög stress — sätter vi oss direkt efteråt och pratar igenom vad vi har varit med om. Om det inte räcker har vi samtal med chefen, och behövs ytterligare stöd finns företagshälsovården.
— Allra viktigast känns genomgången med de kolleger som har varit med om samma sak. Jag har hittills inte haft behov av längre samtal, men skulle inte tveka att fråga efter det om jag behövde.
LOVISA GABRIELSSON, 23
Studerar till biomedicinsk analytiker i Jönköping
— Ja, det har jag. Jag tycker det är viktigt att man kommer ihåg att det finns en patient bakom varje prov, även om man hanterar en massa prover hela dagarna. Men som ny kan det vara smärtsamt att hantera sådan information. Ibland kan man få veta saker under praktiken som kan vara svåra, att det är en ung person bakom en cancerdiagnos eller att någon varit utsatt för våldtäkt till exempel. Om någon sådan situation kändes svår skulle jag kunna gå till min handledare och diskutera hur man hanterar det.
— Det är viktigt att känna att det finns stöd. Vi har också mycket etiska diskussioner under utbildningen, det är jättebra.
ANNA-KARIN MARIIN, 35
Sjuksköterska på strokenheten, Kalix sjukhus
– Eftersom det är en strokeavdelning så är vi oftast redan mentalt förberedda när det händer något allvarligt, som att någon av våra patienter dör.
– Självklart förekommer ju även plötsliga och oväntade situationer, om än inte så ofta, som för oss personal och närstående kanske upplevs rent obehagliga och mentalt mycket påfrestande. Efter sådana händelser försöker vi så fort som möjligt samla alla inblandade, även anhöriga, för att prata om och reflektera över det som har hänt. Om det behövs är även kuratorn med som samtalsstöd och hjälp i bearbetningen.
— Vi har ingen fast reflexionstid, utan avsätter tid när det behövs.