Enkäter tar inte fram missnöjet med vården
Enkäter som visar att folk är nöjda med sjukvården har ett begränsat värde. Med djupintervjuer får man fram en betydligt mer nyanserad bild, visar en ny doktorsavhandling.
Vartannat år genomför Landstingsförbundet rikstäckande studier för att ta reda på vilka åsikter medborgarna har om hälso- och sjukvården. På senare år har det blivit allt vanligare att också de enskilda landstingen och sjukvårdsdistrikten börjat göra liknande kvantitativa undersökningar.
Problemet är att det inte alltid går att lita på dem. Risken för felkällor är stor. Trots det drar politiker och tjänstemän ofta tvärsäkra slutsatser från just den här typen av studier.
– Att enbart göra kvantitativa undersökningar är inte tillräckligt. Åtminstone inte om man vill använda dem på ett konstruktivt sätt. Vill man ha dem som underlag för att få till stånd förändringar bör de kompletteras med kvalitativa och med djuplodande studier.
Det säger Ronny Andersson, sjukförsäkrings- och utredningschef vid Malmöhus läns allmänna försäkringskassa. Nyligen disputerade han på en doktorsavhandling som han gett titeln Medborgarna, politikerna och sjukvården. En studie av attityder och demokrati.
Ronny Andersson har bland annat jämfört resultaten från sex av Landstingsförbundets rikstäckande enkät- och telefonintervjuer med egna djupintervjuer.
1 200 personer deltog
I de rikstäckande undersökningarna har cirka 1 200 personer deltagit.
60 personer boende i Skåne respektive i Jämtland har deltagit i den kvalitativa undersökningen.
Landstingsförbundets studier gjordes mellan åren 1981 och 1991. De kvalitativa djupintervjuerna gjordes 1987. För tio år sedan alltså.
– Allmänhetens inställning i sakfrågorna kan naturligtvis ha förändrats sedan dess. Men diskussionen kring vad resultaten blir med en kvantitativ respektive kvalitativ undersökningsmetod är lika giltig nu som då, säger Ronny Andersson.
Hans analys visar att resultaten starkt påverkas av undersökningsmetoden. I de kvalitativa intervjuerna framkommer bland annat väsentliga skillnader i hur människor motiverar sina ståndpunkter.
På frågan hur hälso- och sjukvården fungerar svarade mellan 80 och 90 procent i Landstingsförbundets studier att de antingen var mycket eller ganska nöjda. Både med den medicinska behandlingen och med hälso- och sjukvården som helhet.
– Ett av de stora problemen med kvantitativa undersökningar är att de inte fångar den kritik som trots allt finns även hos dem som har en i grunden positiv inställning. Den som bara är ganska nöjd är ju samtidigt missnöjd med någonting.
– Dessutom visar alla studier att människor som svarar på enkäter med alternativa svar har en tendens att välja mellanalternativen, säger Ronny Andersson vars egen kvalitativa studie gav en delvis annan bild än den som framkom i enkäterna.
Även om det också i hans undersökning framkom att medborgarna var positivt inställda till hälso- och sjukvården förekom samtidigt en hel del negativ kritik av hur den fungerade. Kritiken handlade framför allt om patientens relation till läkaren, dålig valfrihet, långa köer, för lite personal, dåligt samarbete mellan akutsjukvården och primärvården och ineffektivitet.
Till skillnad från skåningarna var jämtlänningarna genomgående negativa till hur hälso- och sjukvården fungerade. De beklagade sig över de långa avstånden till akutsjukvården, bristen på läkare och den stora personalomsättningen, de långa köerna och att det ofta var svårt att förstå doktorerna då dessa inte pratade samma dialekt som jämtlänningarna själva.
– I de rikstäckande studierna gick det inte att se de här skillnaderna, säger Ronny Andersson som inte ens är säker på att kritiken skulle ha kommit fram i en enkätstudie enbart riktad till jämtlänningar.
– I enkätstudier är det svårt att göra följdfrågor. Människor tar sig inte tid att svara. I teorin går det naturligtvis att göra ett tillräckligt stort antal kvalitativa intervjuer så att man, precis som i de kvantitativa studierna, får generaliserbara resultat. Men det kräver oerhörda resurser och blir väldigt dyrt.
Kvantitativa behövs
Ronny Andersson har ingenting emot kvantitativa undersökningar i sig. Tvärtom. De behövs för att ge en fingervisning om vad som är riktigt bra respektive dåligt. Dessa områden kan sedan följas upp med mer djuplodande metoder. Men att enbart förlita sig på dem anser han alltför lätt leder till felaktiga slutsatser.
– Risken är att politikerna prioriterar sådant som medborgarna egentligen inte vill ha, och tvärtom, säger Ronny Andersson som i sin avhandling mycket tydligt visar att politikerna ofta prioriterar helt andra områden än vad gemene man gör.
Bland politikerna fanns i mitten av 1980-talet ett mycket starkt stöd för utbyggnaden av hemsjukvården, den öppna psykiatriska vården och primärvården. Andelen politiker som förordade en utökning av dessa tre verksamhetsområden var betydligt större än andelen medborgare. Detta gällde i synnerhet den öppna psykiatriska vården där drygt 90 procent av politikerna ansåg att den borde öka mot endast drygt 30 procent av medborgarna.
Motsatt förhållande gällde för alla övriga verksamheter. Där var andelen medborgare som ville utöka större än andelen politiker. Störst skillnad fanns beträffande åsikterna om långtidssjukvården, akutsjukvården och den slutna psykiatriska vården. Allmänheten var alltså betydligt mer positivt inställd till en utökning av den ”tunga” vården än politikerna som ville satsa på de ”lättare” vårdformerna.
Å andra sidan är det inte helt självklart att sjukvårdspolitikerna alltid försöker, eller ens ska försöka, följa folkviljan i alla lägen.
Faran är väl närmast om politikerna tror sig besluta enligt medborgarnas önskningar trots att de i själva verket inte vet vad folket vill ha.
Medborgarna, politikerna och sjukvården. En studie av attityder och demokrati. Samhällsvetenskapliga fakulteten Lunds universitet 1997.