Etik går i dagen i varje möte
»Ser du, där står en som ännu inte lärt sig att mäta sin egen storlek. Ändå är han här för att mäta andras rättigheter.«
Det är Barbro Lyckman som inleder vårt samtal med citatet ovan (sagt av patienten Rune i Marianne Arhnes bok Äppelblom och ruiner). Vi träffas på hennes nya arbetsrum i Magnus Huss-huset på Karolinska sjukhuset för att samtala om vardagsetik.
Från april är hon delaktig i ett forskningsprojekt om Arv och alkohol. Hon har nyligen flyttat från Danderyds sjukhus där hon arbetat inom psykiatrin sedan mitten av 60-talet, de senaste sju åren inom missbrukarvården.
– Vad du gör, sluta inte med etiken, var det flera som påpekade i samband med flytten,berättar Barbro Lyckman.
De behöver inte oroa sig. Är det något hon tycker är viktigt så är det att lyfta fram de etiska frågorna i vården. Fast hur intresset väcktes minns hon inte. Känsligheten för andra har hon nog alltid haft och redan under sjuksköterskeutbildningen funderade hon över hur man så till synes självklart kunde veta vad som var det enda rätta i ena eller andra fallet. Men det verkliga engagemanget i etiken kom när hon började arbeta i psykiatrin.
»Psykiatri är väl lätt«
– Jag kom från medicin-kirurgi då och tänkte att psykiatri är väl lätt, en deprimerad patient eller en schizofren. Det var innan jag insåg hur svårt det är att bota själen.
På rapporten tre gånger om dagen konstaterade man om »Nisse« var irriterad i dag, eller arg eller håglös.
– Med vilken ödmjukhet satte vi etiketter på folk? Jag skulle inte ha velat att någon bedömde mig tre gånger om dagen, säger Barbro Lyckman.
Vad är rätt och vad är fel och hur vet vi det? undrade Barbro Lyckman och började läsa Clarence Blomquists böcker. Under samtalet hänvisar hon ofta till honom. Han hade redan på 60- och 70-talet börjat introducera etiken i vården, både som vetenskap och förhållningssätt.
1977 startade en etikgrupp på Danderyds sjukhus (ds). Den var Barbro med om att blåsa nytt liv i i början av 1980-talet och 1991 var hon med om att starta länets första vårdetiska råd med politikermedverkan. Det existerar fortfarande på ds, med de gamla uvarna från då som stödjande nätverk i bakgrunden.
Barbro Lyckman påpekar att ingen grupp eller kommitté kan stå för etiken men att de kan verka för att hålla de etiska frågorna vid liv.
Citat i plånboken
Sedan 80-talet har hon läst etik i omgångar, både på Ersta vårdetiska institut och på universitetet och hon samlar på tänkvärda citat.
– Varför försöka hitta på egna formuleringar när det redan är så många som sagt och skrivit så mycket klokt?
När Barbro blir ombedd föreläser hon runt om i landstinget, det brukar bli några gånger per termin. När hon berättar om det stegrar hon sig lite inför ordet föreläsning, det låter för pretentiöst.
Hennes etiska vägledning känner alla till som hört henne – en del bär den till och med med sig i plånboken:»Varför görs detta, för vems skull, vad är syftet och hur framförs det? Finns det ett annat sätt att se? Vilka värderingar ligger bakom mitt ställningstagande, hur ser jag på andra människor, vilken människosyn har jag?«
– Ibland blir man ju även överraskad av makens reaktioner fast man varit gifta i 20 år, ändå tror vi att vi kan tolka andra människors upplevelser.
– Den österrikiska psykiatern Viktor Frankl sa att människan är i grunden obeskrivbar.
Under fem olika decennier har Barbro Lyckman arbetat i sjukvården, nästan alla år på Danderyds sjukhus. Först som biträde, sedan som sjuksköterska, utbildningsledare och chefsjuksköterska.
Hon säger att med nedskärningarna i samhället och marknadstänkandets inträde i sjukvården är det stor risk för att vi får en krassare människosyn. Utan att vara emot privat sjukvård konstaterar hon att i alla samhällen kommer det alltid att finnas folk som inte passar in, som inte kan fylla i rätt blankett eller lägga undan pengar till en privat sjukförsäkring.
– Det fanns en tid i landstingen då det gällde att för allt i världen göra av med de budgeterade medlen – annars fick man mindre nästa år. På alla avdelningar kan man nog vittna om hur mycket onödiga saker som köptes in de där åren. Det är oetiskt att inte vara kostnadseffektiv, men det får inte gå hur långt som helst.
Varje samhälles etiska system visar sig i hur man tar hand om sina svaga. Barbro Lyckman påpekar att det dör cirka 40 000 barn varje dag i svält, och hon hänvisar till Albert Einstein (den moderna fysikens stora banbrytare, född 1879): »Så länge inte alla människor och staten inser att alla har rätt till ett drägligt liv kan vi inte kalla oss ett civiliserat samhälle.«
Måste finnas luft i systemet
Både för personalen skull och för patienternas måste det finnas »luft i systemet«. Den extra tid som gör att man hinner prata om de etiska svårigheter som kan uppstå just då när de uppstår.
Med hjälp av etisk reflektion där man funderar över vilka normer och värderingar som styr ens handlande blir de stunderna värdefulla. En etisk analys kan också hindra att man bländas av känslor och tillfälligheter och till exempel lovar för mycket i en katastrofsituation.
»Etik går i dagen i varje möte mellan människor, från livets början till livets slut«, hämtar Barbro Lyckman från en utställning som rådet på ds ordnade.
– Etikett kan vara liten etik, däremot kan man inte krympa ner etiken till bara etikett. Du knackar på dörren och presenterar dig och stövlar inte bara rätt in i ett patientrum. Bemötande, att ta hänsyn till vilken person man har framför sig, är också etik.
När Barbro Lyckmans pappa mot slutet av sitt liv blev tilltalad med du och Eskil på sjukhuset var det så ofattbart att han inte ens förstod att det var honom de menade. Han kände inte igen sig.
– Min chef berättade om en gång då telefonen ringt och en äldre kvinna i andra änden sagt: »Jag är inte någon liten gumma.« Hon hade varit inlagd på hans klinik och känt sig oerhört kränkt över tilltalet.
»Le systrar le så läker såren fortare«, sa man förr i tiden. I dag hinner de inte le och då läker såren heller inte lika fort.
– Personalen måste också få sitt för att orka. Jag träffade en 50-årig kollega nyligen som sa att hon visste att hon gjorde ett bra jobb. Och hon visste att chefen tyckte det, men aldrig hade hon fått höra det uttalas. Chefer är förebilder och varje anställd är samtidigt sina kollegers arbetsmiljö. Hur vi beter oss mot varandra är också etik.
– Den österrikisk-israeliska filosofen, författaren och professorn i religionsvetenskap, Martin Buber sa »Ingen människa är så självbekräftande att hon inte behöver andra människors bekräftelse. Utan du intet jag.«
Barbro Lyckman är medveten om att alla inte alltid uppskattat hennes olika påpekanden genom åren, men ångern är större över de gånger hon inte sagt ifrån än över tillfällen då hon gjort det.