Etikkommentar Lilian Jansson

Reflektera mer tillsammans

Jag har försökt leva mig in i den här svenska distriktssköterskan och jag skulle inte ha förhållit mig som hon, säger Lilian Jansson, medicine doktor, docent och prefekt vid institutionen för omvårdnad vid Umeå universitet i sin kommentar till Anna Janssons etiknovell Jag vill inte bli vårdad av en utlänning i Vårdfacket 8/05.

Lilian Jansson påminner om att hälso- och sjukvårdslagen säger att varje patient har rätt att bestämma om sin vård utifrån relevant information om sin situation.

– Respekt för kvinnans autonomi är grunden för vården. I novellen är vi i Edlas hem så självklart har hon rätt att neka. Men samtidigt måste kvinnan ha vård och det finns bara en vikarie för denna enda distriktssköterska.

Att kvinnan i novellen nekar att ta emot den hjälp hon behöver ställer distriktssköterskan inför ett etiskt dilemma.

– Som distriktssköterska måste jag ta hänsyn till vårdtagaren i första hand. Men samtidigt måste jag skona och tillmötesgå vikarien. Exemplet i novellen kan verka teoretiskt, men jag tror att personal i vården ibland kan behöva fundera mer på vad de gör, säger Lilian Jansson.

– Ofta är vi nog inte så bra på att låta vårdtagaren bestämma själv. Vi är nog inte heller alltid så duktiga på att visa respekt, intresse och engagemang som vi gärna vill tro.

Distriktssköterskan konstaterar för sig själv att den nyutbildade kollegan Amina är kompetent, intresserad, företagsam och fin i mötet med de gamla. Hon känner på sig att Amina kommer att bli en fullgod ersättare.

– Jag tycker inte att distriktssköterskan har skapat förutsättningar för att de här två ska få en bra start ihop. I novellen dyker vikarien på kvinnan för att ?badda? när distriktssköterskan har lindat av de tygtrasor som Edla har virat om sina ben. Det blir för abrupt.

Det framgår att Edla och hennes granne Elvira har hört talas om att vikarien är ?utlänning? och de har kommit överens om att inte vill ha hennes hjälp.

– Distriktssköterskan kunde ha försökt hitta vägar där kvinnan hade kunnat ta emot vikarien på ett positivt sätt. Till exempel kunde hon i god tid ha förberett vårdtagaren Edla och berättat att hon själv ska vara ledig och vem som ska ersätta henne. Kanske hon kunde ha låtit dem träffas i förväg, föreslår Lilian Jansson.

– Ofta skyller vi på tiden när möten och situationer blir dåliga men jag tror inte att den är största hindret. Snarare hur vi använder tiden. Och bemötandet är väldigt viktigt. Den här svenska distriktssköterskan hade nog inte de kunskaperna.

Själv brukar Lilian Jansson öva sina studenter på omvårdnadsinstitutionen i att reflektera genom att ge dem tänkta fall där de tillsammans får fundera över hur de skulle ha hanterat situationen. Och det är något hon rekommenderar.

– Vägledarutbildning där studenterna kan ta upp situationer de har stött på och diskutera dem har funnits i många år i psykiatrin men inte i den somatiska vården. Men att i grupp fundera över hur man kunde ha hanterat en situation fungerar avlastande. Deltagarna får hjälp att köra upp ur gamla hjulspår och de får bättre beredskap för framtiden – eller bekräftelse på att de gjorde det rätta.

Lilian Jansson berättar att det finns forskning som visar att de som deltar i sådana träffar efterhand börjar bearbeta problematiska händelser redan innan träffarna. De diskuterar också med sina kolleger och när det sedan är dags för träffen kanske det som inträffade inte är något problem längre.

– Reflektera mer tillsammans. Tiden det tar kommer patienterna tillgodo. Om vår första utgångspunkt är att vi vill förstå blir vårdandet genast lättare. Mycket handlar om hur jag som vårdgivare tänker och det leder i sin tur till ett förhållningssätt som känns i mina händer, konstaterar Lilian Janson.

– Det finns gott om bittra, förargade patienter. Som vårdare gäller det att hjälpa dem att hitta redskap att hantera sin situation. Också det vi ibland uppfattar som ?störande beteende? hos demenssjuka har alltid en orsak.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida