Etikkommentar Rurik Löfmark

Dödsfallet var naturlig

Jag tycker inte att makans agerande var en felhandling. När en behandling inte längre hjälper så ska den avslutas. Vi måste få kunna dö någon gång, säger Rurik Löfmark, överläkare i hjärtsjukdomar vid Karolinska universitetssjukhuset och docent i medicinsk etik vid Centrum för Bioetik vid Karolinska institutet och Uppsala universitet som kommentar till etiknovellen Han ville inte leva längre i Vårdfacket 7/05.

Novellens Einar befinner sig uppenbarligen i livets slutskede och är döende. Han är dessutom svårt plågad av en syrebrist som inte ens maximal syretillförsel med andningsmask kan lindra.

– Alla behandlingar har avigsidor och syrgas hjälper inte för allting och bara till en viss gräns. När syrgastillförsel med andningsmask inte ger lindring längre kan själva masken ge en känsla av instängdhet.

– Det är förmodligen därför han försöker slita av sig masken. Det skulle också kunna vara för att han vill dö. Ibland vill patienter det men fortsätter en behandling för de anhörigas skull, för att de inte är färdiga för dödsfallet ännu. Hustrun Sonja försöker sätta tillbaka masken. Hon gör så gott hon kan i tron att syrgasen kan lindra och kanske förlänga livet något.

Finns det då några alternativ för att lindra Einars lidande?

– Man kan spänna fast andningsmasken som man gör vid övertrycksandning, CPAP. Ibland när patienten inte riktigt förstår sitt eget bästa kan det kännas befogat att ge syrgas med ett visst tvång. I de fallen är syftet gott och realistiskt. Men Einar är döende och han hade knappast accepterat en ännu större känsla av instängdhet än den han redan känner.

– Ett annat sätt vore att ge patienten respiratorbehandling, då skulle Einar dö i sömnen. Men det skulle sannolikt inte gå att få någon narkosläkare att åta sig den uppgiften, det blir ingen värdig död.

Rurik Löfmark säger att den viktigaste medicinska lindringen redan finns beskriven i novellen, den att Einar fick rogivande läkemedel.

– Kanske skulle han ha behövt mer läkemedel – eller behövt få dem tidigare. Eventuellt hade det varit bättre om syster Anna hade stannat kvar hos patienten och hans hustru. Nu gick inte det eftersom hon var tvungen att prioritera en annan patient och hon kunde därför inte sitta hos dem till slutet. Fast den absolut bästa lindringen fick Einar ändå genom sin fru. Anhörigas närvaro och den trygghet det ger är förmodligen den allra bästa lindring en döende människa kan få.

Medan sjuksköterskan är upptagen med en annan patient dör Einar. Exakt hur det går till får vi inte veta. Hustrun Sonja säger att hon tog av maken masken för att han inte ville ha den och inte ville leva längre. Man får intrycket att hon tror att han dog för att hon tog bort syrgasen. Att hon har påskyndat döendet.

– Det har hon inte. Hustrun har förstått att han plågas av andningsmasken och att syrgasen inte hjälper längre. Hon har på ett korrekt sätt agerat i Einars ställe och ska inte skuldbeläggas.

Hustrun verkar inte känna någon skuld och Rurik Löfmark säger att det ska hon inte heller behöva göra.

– Det är väldigt vanligt att anhöriga har skuldkänslor och föreställer sig att de borde ha kunnat göra eller förstå det ena eller det andra. Men anhöriga kan sällan göra något. Många, både anhöriga och personal, lever i villfarelsen att bara man är ihärdig nog så överlever patienten. Men folk dör.

– Sjuksköterskan bör inte heller skuldbeläggas. Hon gjorde så gott hon kunde och visade den rätta medkänslan.

Rurik Löfmark tror att många i vården har upplevt situationer liknande den här. De kan ha stängt av ett dropp, tagit bort en syrgasmask eller gett extra läkemedel och är osäkra på om de gjorde rätt.

– Men då en behandling inte hjälper längre så ska den avbrytas. Och den som ger rogivande till en patient för att lindra besvär gör inte fel. Morfin är oerhört bra mot smärta och ångest. Förr trodde man att morfin skulle göra patienterna beroende. I dag vet vi att det inte är så, men vanföreställningen lever tyvärr fortfarande kvar på en del håll.

– Einar var kroniskt sjuk och döende. Dödsfallet är naturligt och det finns ingenting olagligt att rapportera. Patienten fick en så värdig död man rimligen kan begära i närvaro av sin kära.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida