Etiknovell nr 1/05: Säg mig sanningen, syster

Sven Åkerbloms dotter kan allt, utom att komma. Men när hans dödspina äntligen är slut har hon hunnit fram. »Berätta hur han hade det«, säger hon. Vad ska hon få för svar?

10 januari 2005

En mild vårvind leker i gardinen och solen glittrar i åns vatten som om inga sorger i världen fanns. Från daghemmet bredvid lasarettet tränger barnens röster in i rummet, ljusa och kvittrande glada. En tunn solstråle har letat sig nästan ända fram till Sven Åkerbloms säng. Där möts kontrasterna. Just nu slappnar han av med hjälp av morfinsprutan. Nyss vred han sig i ångest i sin säng och slet av sig skjortan och syrgasslangen. Pannan blänker fortfarande av svett, håret ligger kletat över pannan och rynkan mellan ögonbrynen vill inte försvinna. De sista dygnen har han inte orkat äta eller ens sitta uppe en stund på sängkanten. De enda krafter som ännu sätter honom i rörelse är smärtan, rädslan för att kvävas och rädslan för själva döden.

Du ska i alla fall inte behöva ha ont, har läkaren lovat. Jag hade önskat att han ändrat en smula på sin formulering. Vi ska göra allt vi kan för att du inte ska ha ont, är mera sant. Sen dess har cancern formligen exploderat i kroppen och smärtan och misstroendet också så klart. Doktorn lovade ju att jag inte skulle ha ont, Svens anklagande ögon borrar sig in i mina och jag känner min otillräcklighet. Vi har talat om döden och om rädslorna så länge Sven orkade tala, både om döendet och om hans tankar på det som finns på andra sidan gränsen och som skrämmer honom så – tomrummet, intigheten – att inte vara till.

Men mest har vi talat om Evelyn som bosatt sig i New York. Han är stolt över sin dotter som har lyckats bli verkställande direktör för ett stort företag. I Sverige finns det fler vd:ar som heter Gösta än det finns kvinnliga vd:ar. Men Evelyn hon kan hon. Hon kan allt utom att komma och han längtar så förtvivlat.

Det går en timme, eller är det kanske mer, innan jag hör honom skrika. Ett hest ljud ur en torr strupe och ett glas som krossas mot golvet och jag skyndar dit. Stanken på rummet är olidlig. Det vita lakandet är färgat av blod. Nålen är utdragen och droppet forsar. Han klamrar sig fast vid min arm och skriket slutar aldrig – det fortplantar sig genom hela min kropp. Paniken lyser i hans ögon och jag måste bända mig loss för att hämta mer lugnande och väl där inser jag att nålen jag skulle spruta i ligger bredvid honom i sängen.

När hans kropp kommit till ro och tanken stillat sig med hjälp av höga doser morfin och Stesolid byter vi i sängen och jag blir alldeles förfärad av det jag får se. Vi har vetat de sista veckorna att det finns fistelgångar men Sven har inte varit i operabelt skick. Pungen är stor som ett barnhuvud och på ovansidan har den spruckit och ur såret jäser det avföring. Han jämrar sig svagt när vi tvättar rent det som går att tvätta rent. Det rinner oavbrutet.

Jag ringer jourläkaren och ber att få ge högre dos av läkemedlen. Det tar ett par minuter och på den stunden vaknar han upp till helvetet igen. Kastar sig av och an, slår vilt omkring sig, får i panik tag i kateterslangen och drar. Hans blick är vild och länge, länge efteråt följer den mig i drömmen.

När Evelyn kommer till avdelningen har Sven Åkerblom varit död i ett par timmar. Jag visar in henne på den välvädrade salen. Han ligger där med händerna slutna om varandra på täcket och ansiktet så fridfullt och slätt som om inga sorger i världen fanns. Och Evelyn frågar mej: »Hur var det? Jag vill att du berättar för mej hur han dog.«

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida