Etiknovell nr 5/05: Lite av vårt överflöd

När Mirjam kommer tillbaka efter att ha arbetat i Centralafrika samlar hon in så mycket hon kan för att skicka dit. Utgångna mediciner och förband slinker också ned i påsen.

»Om någon av er har glasögon ni inte använder tar jag gärna hand om dem. Jag skickar dem till rca och ser till att de hamnar hos människor som verkligen behöver dem.« Mirjams ansikte är så ivrigt och förväntansfullt att ingen kan förbli oberörd. Hela lunchen har hon berättat om sitt arbete som sjuksköterska i Centralafrika och vi har lyssnat fulla av beundran.

Här har vi en person som verkligen gör något. En som har vågat resa ut i världen och som har en brinnande övertygelse om att det lilla man kan göra åt världens elände har en betydelse. Jag ser upp till henne och smittas av hennes entusiasm. »Barnkläder är också välkommet och skor. I ett avseende är Afrika fattigt. I ett annat perspektiv har jag sett en rikedom vi saknar. Hur många patienter har vi inte här som dör ensamma och övergivna utan att anhöriga orkar vara hos dem? Och när någon dött vet folk inte hur de ska förhålla sig till den sörjande. Det finns medelålders människor som aldrig sett en död och som inte vet hur man ska göra. I byn där jag arbetade är gemenskapen stark. Man är van att leva i dödens skugga och man har en helt annan tradition att stötta varandra, både den som ska dö och sedan de sörjande. I tre dagar och tre nätter gråter man och sörjer tillsammans med den som förlorat någon nära. Det är en rikedom.«

Jag känner mig lite skamsen när jag tänker på alla kläderna som bara hänger i min garderob och skorna jag köpt men inte använder. Vi är flera som lovar ta med oss saker nästa dag och Mirjam ställer upp en insamlingsbössa i personalrummet. Det är en insamling till de aidsdrabbade barnen i byn där hon arbetat. Många av dem saknar föräldrar och resurserna behövs till ett barnhem.

Efter lunch städar jag i läkemedelsförrådet och sorterar bort läkemedel som passerat slutdatum för att returnera dem till apoteket. Då och då sticker Mirjam in huvudet och säger ett par ord. Det är så roligt att hon kommit tillbaka. Vi planerar vad vi ska göra efter jobbet och hon bjuder hem mig till sin familj på middag till helgen.

»Du. vi har en hel låda med sterila kompresser där datumet har gått ut. Jag tar dem i stället för att de ska slängas«, säger hon och håller upp papperskassen där hon också lagt en kartong med handskar och flera rullar gasbinda, Alsolsprit och Klorhexidinlösning. »För gammalt. Jag vet att det kommer till nytta när jag skickar ned det till Afrika.«

Jag säger inget. Hon gör det på sitt eget ansvar. Jag tycker egentligen att hon gör rätt, om det ändå ska slängas kan hon lika gärna ta det. Vi går och fikar och hon lovar att afrofläta min dotters hår. Amanda har tjatat om det i ett halvår men jag har tyckt att det är för dyrt. Nu kommer hon att bli överlycklig.

Vi har fått tårta från en patient och en elev har bakat kakor och det känns lite svårt att tugga när Mirjam berättar om torka och svält. »80 procent av jordens tillgångar förbrukas av 20 procent av jordens befolkning, om vi sänkte vår levnadsstandard till en fjärdedel av det vi nu förbrukar skulle det finnas en rättvisa.« Det är naturligtvis sant det hon säger och när jag sen ser hur hon tar upp de kasserade askarna med antibiotika ur apotekslådan låtsas jag att jag inte lägger märke till det. Det är ju bara en liten del av vårt överflöd.

Bör inte en sjuksköterska alltid rädda liv om man kan? Det är ju vad hela verksamheten går ut på, att bota och lindra om man kan det.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida