Etiknovell nr 8/05: »Jag vill inte bli vårdad av en utlänning«

Friåret hägrar och vikarien Amina verkar kompetent som vikarierande distriktssköterska. Men första besöket hemma hos Edla går inte så bra.

Jag hade blivit beviljad ett friår och kunde nästan inte tro det var sant. Ett helt år med åtminstone en del av lönen då jag helt och hållet kunde ägna mej åt min hobby att föda upp hundar. Kanske kommer jag att våga säga upp min tjänst, om det visar sig att det går runt, och gör det inte det så skulle det ändå kännas skönt med ett avbrott. Efter tjugofem år i vården är det nyttigt att göra något annat ett tag. Amina, som skulle vikariera för mig, satt bredvid mig i bilen. Dagens första patient var Edla Svensson.

»När vi kommer till Edla kan vi inte tacka nej till kaffe. Hon blir så besviken då. Hon är märkt av sin ledgångsreumatism, men det hindrar henne inte från att vara uppe i ottan och baka. Det brukar vara minst sju sorters kakor till en vanlig förmiddagsfika. Jag törs inte tänka på hur det ser ut när hon ska ha fest.«

»Vad är det hon behöver hjälp med?« frågar Amina mjukt. Jag känner på mig att hon kommer att bli en fullgod ersättare och det känns bra att lämna över till en så kompetent person. Hon är nyutbildad distriktssköterska, intresserad, företagsam och fin i mötet med de gamla. Det gör mig varm om hjärtat när jag ser hur mån hon är om att göra sitt bästa för dem.

»Hon har hällt kaffe på sig och fått sår på benen. Problemet är att hon försökte behandla såren själv enligt ett recept i en bok med gamla huskurer. Hon gjorde ett omslag med havregrynsgröt, bikarbonat, sirap och groblad och sen blev det infekterat. Undersköterskan ville att jag skulle titta på det. Edla hade 38,2 i temp i går kväll. Hon kanske behöver antibiotika.«

»Havregryn och sirap och bikarbonat?« Amina skrattar. »Det låter som inspiration från bakningen. Kan det finnas något i den blandningen som är bra för sårläkning?«

»Man ska nog inte underskatta placeboeffekten. Om någon så lägger en fläsksvål under en sten vid fullmåne och tror blint på att det ska bota huvudvärk, så kanske det gör det. Vi kan erbjuda huvudvärkstabletter i stället, men vi har ingen rätt att ta över och bestämma. Patienten är i sitt eget hem och har sitt fulla självbestämmande. Ibland är det svårt att inte få göra det goda man vill, men det får man acceptera.«

Edla bor i ett litet samhälle utanför staden. Hon har god kontakt med sina grannar, som brukar turas om att handla åt henne. När vi kommer dit sitter hon i köket och klipper mattrasor med sina förvärkta händer. Först skiner hon upp, men när hon får syn på Amina rynkar hon pannan och granskar henne uppifrån och ned, från huvudduken och det bruna ansiktet till den långa kjolen.

»Jag heter Amina och ska vikariera för Karin en tid«, säger min kollega och sträcker fram handen, men Edla tar den inte. Hon fortsätter att stirra. Koppar och kaffebröd står framställt på bordet, men hon gör inte en min av att gå och sätta på kaffe som hon brukar.

»Vi kanske skulle ta en titt på dina ben«, säger jag. »Hade du feber nu på morgonen?«

Vi går in i sängkammaren och jag lindar av de tygtrasor Edla virat om sina ben. När Amina tar en kompress med natriumklorid och försöker badda loss den tygremsa som fastnat i ett sår
protesterar hon.

»Jag vill inte ha hjälp av en sån där!«

»Hur menar du nu?« frågar jag. Amina hejdar sig med pincetten och kompressen i handen och ser på mig. Hon har förstått.

»Jag vill inte ha någon utlänning här. Det här är mitt hem och här bestämmer jag. Elvira som bor granne med mej vill inte heller ha henne. Det har vi bestämt.«