Etiknovell nr 9/05: Sagt i förtroende

»Du får inte föra det här vidare«, säger John när han berättar om orsaken till sina blåmärken. Men är det rätt att hålla tyst?

John Nilsson, 78 år, har ett blåmärke på kinden. Under inskrivningssamtalet frågar jag honom hur han fått det och han berättar att han ramlade hemma i duschen när han tappade ut schampoflaskan och det blev halt på golvet. Han verkar inte särskilt ströpplig på benen så det var antagligen en engångsföreteelse. Vi pratar vidare om tidigare sjukdomar och han berättar att han ska opereras för bråck så snart vi har kommit tillrätta med hans pendlande blodsocker.

När jag frågar om namn och telefon till närmast anhörig blir han tyst en stund sen säger han: »Jag har en son, men ni får inte störa honom. Ta telefonnumret till min svägerska i stället. Hon heter Astrid Nilsson.«

John berättar att han bor ensam i en villa på landet med två katter och att han är bekymrad över hur de ska få mat när han ligger inne. Han har ingen hemhjälp och cirka en kilometer att cykla till affären, men det klarar han av. Jag funderar lite på det där med sonen som inte får störas, men kommer mig inte för med att säga något. Hur mycket får man egentligen lägga sig i sådant som inte direkt rör sjukvården? Sen är det dags för rond och det hela faller ur mitt minne. Strax efter lunchrasten kommer en av undersköterskorna. Hon är mycket uppjagad och drar med mig i armen till Johns rum.

»Det är en konstig typ där. Jag tror inte det är riktigt som det ska.« Jag följer med in på salen. En lång mager man med trasiga jeans och skinnjacka står över Johns säng. Hans vredgade röst hörs långt ut i korridoren. När vi kommer in på salen tystnar han tvärt och går mot dörren. I dörröppningen stannar han och jag hör hur han fräser.

»Hoppas du dör snart din snåle jävel.« John blundar och gnider sig över ögonen med de magra händerna. Han skakar i hela kroppen.

»Var det din son?« frågar jag och han nickar. Jag slår mig ned på stolen bredvid sängen och stryker honom över armen och sakta kommer hela historien om sonens drogproblem och misshandeln och det ständiga kravet på mer pengar. John berättar att sonen tagit sprutor och kanyler från andra avdelningar när han varit på besök.

»Men jag säger det här till dej i förtroende. Du får inte föra det vidare. Jag skäms så förfärligt. Jag har väl inte varit världens bästa pappa och jag skulle önska att så mycket hade blivit annorlunda. Du har väl tystnadsplikt?«

En vecka senare träffar jag min kollega Anette på bussen till sjukhuset. Hon arbetar på den kirurgavdelning dit vi skickade John Nilsson föregående dag. Vi pratar om ett ansvarsfall som upprört oss båda där en enskild sjuksköterska blev dömd fast det uppenbart var ett systemfel och ansvaret låg hos arbetsledningen. Sen säger Anette:

»Vi fick en patient av er. Du vet vem jag menar. Jag hjälpte honom duscha i går kväll inför operationen. Har han ramlat hos er? Han kan inte förklara hur det gick till och jag hittade ingen anteckning om det i journalen. Han har ju blåmärken över hela kroppen. Jag funderade på om han står på blodförtunnande, men det gör han inte.«

»Nej.« Jag funderar en stund och sen berättar jag. Hon måste ju få veta hur det är så John inte blir pressad på pengar när han ligger på sjukhuset. Kanske kan hon på ett fint sätt övertala honom att låta kuratorn ta tag i problemet. Sen finns ju risken att sonen kommer till avdelningen och tar sprutor och kanyler eller ännu värre tar morfin i akutväskan eller stjäl pengar från de andra patienterna om han är i akut behov av droger. Det skulle vara väldigt oansvarigt att inte låta Anette få veta hur det ligger till så de kan ha en beredskap om sonen skulle komma upp på avdelningen drogpåverkad.