Etiska dilemman ökar i ambulanssjukvården

Då ambulanspersonalen anlände var mannen död, marmorerad och kall. Men de anhöriga var i upplösningstillstånd och krävde hjärt-lungräddning. Vårdarna kände att det var fel, men valde att inte säga nej.

Berättelsen är en av 27 i en studie om ambulanspersonals upplevelser av att vara i etiskt problematiska arbetssituationer som Yvonne Sundell, utbildningsansvarig i ambulanssjukvården i Södra Älvsborg, genomfört.

Från att tidigare ha varit en transportorganisation har ambulanssjukvården blivit en allt viktigare del i vårdkedjan som ofta bedriver avancerad sjukvård. Ena stunden arbetar ambulansvårdnarna med trafikskadade vid en landsvägskant, nästa vid ett stort sport- eller musikevenemang. Ofta arbetar de i någons hem.

– Ambulanspersonal möter människor i kris. Patienter och anhöriga har ofta olika åsikter om förlopp och lösningar och situationerna kan vara väldigt känsloladdade. De utsätts för hot, motstånd, våld och risker i en större omfattning än inom den slutna vården, berättar Yvonne Sundell.

Personalen arbetar mestadels två och två och tar under tidspress en rad egna beslut, utan tidigare kännedom om patienten och utan journalhandlingar.

Övervård
Ibland leder det till onödig övervård. I en av berättelserna kallades ambulansen till ett hem där en kvinna med hjärtstopp satt i en stol med en filt över knäna. Ambulansvårdaren, som satte igång hjärt-lungräddning, kände hur bröstkorgen gick sönder bit för bit under hans händer och frågade maken hur det var med fruns hälsotillstånd.

– Det visade sig att hon var i slutstadiet av en obotlig sjukdom. Maken hade blivit så chockad av hjärtstoppet att han glömde att hustrun redan var döende. Men enligt våra riktlinjer ska vi inte avbryta en påbörjad behandling utan ta patienten till sjukhuset för läkarbedömning.

Svåra miljöer
– Det blir allt vanligare att svårt sjuka vårdas hemma eller på servicehus i livets slut. Kanske finns det en överenskommelse att inte återuppliva, kanske har anhöriga och eventuell personal inte diskuterat igenom i förväg hur en snabb försämring ska hanteras. Och vi larmas ut med fullt pådrag.

Flera av vårdarna skrev att de hade reflekterat över det inträffade först då de skrev ner det, samtidigt som skrivandet gav dem en större egenförståelse.

– Etiken har en central betydelse inom omvårdnad och genom att dela våra erfarenheter lär vi av varandra, vi blir bättre förberedda och fördjupar vårt arbetssätt, säger Yvonne Sundell.