Ett avtal som förpliktigar
Inget är så kort som mannaminnet, lyder ett talesätt med mycket sanning i. Vad kommer vi till exempel att minnas från sommaren 1998 nästa år vid den här tiden? Det idoga regnandet, den uppskjutna semestern, den nytillsatta vårdkommissionen med uppdrag att lyfta vårdyrkena? Kommer vi att minnas att vi strax före midsommar fick ett så kallat översättningsavtal?
Det beror nog på hur vi lyckas. Om vi förmår använda oss av läget och se till att lägstpotterna i det centrala översättningsavtalet verkligen blir ett ”golv” i de lokala förhandlingarna, ett golv utan tak. Inte mindre men gärna mer, med andra ord. Vilket faktiskt är andemeningen i avtalet den här gången. För även om vi under de två år som gått sedan vi skrev på vårt femåriga avtal fått ut cirka 16 mot avtalets 12 procent, kan många lokala förhandlare vittna om arbetsgivare som tolkat den lägsta nivån som den högsta.
Varför skulle det då vara annorlunda nu? Två faktorer spelar in. I den bristsituation som nu råder ligger det i arbetsgivarens intresse att kunna använda lönen som instrument, för att rekrytera personal på kort och lång sikt. Den andra faktorn är att Vårdförbundet och arbetsgivarsidan den här gången är överens. Vi har slutit ett avtal utan att ha tvingats därtill av medlare. Och det är en vinst i sig för det ger avtalet större kraft.
Att en bra löneutveckling ligger i vårt intresse är väl överflödigt att påpeka, men det finns fortfarande en misstro mot förbundets strategi med lägstpotter utan individgaranti. Det vill säga att det inte går att utläsa ur det centrala avtalet vad var och en får i lönepåslag. Skälet till att Vårdförbundet eftersträvar lägstpotter i stället för generella påslag är att vi får ut mer på det sättet.
Med individgarantier, som aldrig kan bli särskilt höga, låser man upp en alltför stor del av det så kallade utrymmet, och det blir ingenting kvar att förhandla om lokalt. Ingenting som företrädare och medlemmar själva kan påverka och använda på det för dem mest gynnsamma sättet. Vad man kan använda som draghjälp skiftar ju från arbetsplats till arbetsplats. På det ena stället kanske det är kompetensutveckling, och på det andra kan det vara förändrade arbetsuppgifter, större krav eller bidrag till verksamhetens utveckling. Genom att använda lönesystemets fördelar och arbeta efter avtalets andemening om att knyta lönen till verksamheten kan vi uppnå dynamiska effekter, som gör att ett plus ett blir mer än två.
Nu när vi äntligen har fått vårt översättningsavtal klart kan man reflektera en stund över vad ett avtal egentligen är. En bunt undertecknade papper som slår fast vissa personaladministrativa rutiner om löner och villkor. Eller ett levande dokument som är en del av verksamheten och kan användas som ett verktyg för utveckling. Sedan Vårdförbundet fick ett eget avtal 1995 har vi det verktyget, som faktiskt blivit ännu lite tydligare med det nya översättningsavtalet. Denna inriktning förstärks av det partsgemensamma arbete vi kommer att inleda för att förbereda nästa avtal, också det ett resultat av vårens förhandlingar.
Nu vilar ansvaret tungt på oss som företräder Vårdförbundet – och även på arbetsgivarna – så att det blir en bra löneutveckling för er som medlemmar och för förbundets yrkesgrupper i stort. Arbetet mot lönediskrimineringen måste in i det lokala arbetet, eftersom domstolsvägen är ytterst svårframkomlig. Förväntningarna är stora och det kan bli bakslag. För om vårt avtal ska ge effekt behövs bland annat bra chefer som har ett verkligt inflytande över verksamheten och befogenheter att träffa avtal.
Min ambition är att vi ska använda tiden så att Avtal 2000 blir ett kraftfullt medel för att utveckla vården, ett avtal där vårdens anställda har självklar rätt till inflytande. Över förändringar – över löner och villkor, till exempel arbetstiden. När du själv har möjlighet att påverka och styra ditt arbete ökar trivseln och välbefinnandet. Det ger bonus utöver arbetstillfredsställelsen – vilket dessutom är en grundläggande förutsättning för att många ungdomar över huvud taget ska reflektera på en karriär i vården.
För att lyfta våra yrken, och göra dem likvärdiga med medicinen, räcker det förstås inte med en vårdkommission – även om det är ett fall framåt. Det gäller därför för oss att lägga grunden för ett avtal så attraktivt att nästa generation vill arbeta i vården. Ett uppdrag som i sanning förpliktigar.