Ett gyllene tillfälle

Skriva ledare om sjukvård? Tänkte jag. Ett ämne där alla tankar redan tänkts, alla målbeskrivningar redan satts på pränt, alla invändningar är gjorda, alla partsintressen har fått komma till tals.

Problemet är inte brist på välmenande, mer eller mindre politiskt korrekta, mål och visioner. Hälso- och sjukvårdslagen anger vad samhället kräver av vårdgivarna. Landstingsförbundet, Spri, Kommunförbundet, fackförbunden, alla spottar fram dokument om hur vården ska ledas och organiseras.

Problemet är genomförandet. Och det fixar ingen ledarskribent. På samma sätt stöttes och blöttes argumenten på Ystaddagarna i september, ett försök att samla vårdens aktörer till en tredagars jättedebatt som är tänkt att bli årligen återkommande.

För visst kändes argumenten igen. I middagstalet raljerade Socialstyrelsens förre chef Claes Örtendahl över att konferensen hade nått full enighet om att satsa på primärvården. Underförstått: det har politikerna varit överens om i trettio år. Ändå dras primärvården med brist på personal och dålig tillgänglighet. Vem gör något åt de
problemen?

Överhuvudtaget efterlystes handling: på lokalplanet, på arbetsplatsen.

För inte är det politiker och tjänstemän som ska göra själva jobbet? Som möter sjuka och döende patienter? Förtvivlade människor med smärtor och ångest?

Det blev märkvärdigt tyst i den stora salen på Ystaddagarna när vårdanställda berättade om verkligheten: patienter som dör ensamma och störda ungdomar som prioriteras bort i barnpsykiatrin.

Då ekade argumenten tomma. Höll inte planerna, målbeskrivningarna och de politiska besluten?

Kanske är framtiden privatisering och att svenska folket skjuter till mer pengar till vården via egna sjukförsäkringar?

Men då äventyras omedelbart den i lagen fastställda rätten till vård på lika villkor. »Om vi hade lösningen på hur en jämlik vård ska kombineras med att människor ska kunna köpa sig vård efter hur rika de är, så behövde vi inte sitta här och diskutera«, som en deltagare uttryckte saken.

Jämlikheten förutsätter ett demokratiskt system som fattar besluten. Med det systemet följer också debatterna och trögheten i beslutsfattandet. Hur mycket man än talar om ökad målstyrning. I en demokratiskt styrd sjukvård kan inte snabba beslut fattas i slutna styrelserum.

Men visst finns det fortfarande möjlighet att reformera den offentligt finansierade vården!

Det missnöje som gror bland Vårdförbundets medlemmar handlar om att inte bli sedda, att inte få pröva nya idéer, att sakna uppskattning och att inte få vara reellt delaktiga i besluten kring den verklighet som är den egna arbetsplatsen.

Vårdpersonalen skulle gärna utveckla vården om de bara gavs tillfälle.

Sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker vill ta hand om patienterna på bästa sätt och bli uppmärksammade för sina insatser med en anständig lön och möjlighet att utvecklas i yrket.

När nu Vårdförbundet går in i nästa avtalsrörelse finns viljan att koppla arbetsvillkoren till själva grunden: hur vården är organiserad.

Att ett par hundra beslutsfattare från hela landet med en mun på Ystaddagarna uttryckte att personalfrågorna ska prioriteras, borde ge bra förutsättningar för Vårdförbundets arbete med utvecklingsavtal. Att vården skriker efter sjuksköterskor och att det ekonomiska läget för Sverige är bättre än på mycket länge gör inte saken sämre. Det är ett gyllene tillfälle att förändra det som länge varit fel i sjukvården. Inte med fler måldokument och visioner, utan i vårdens vardag.

PS: Från i höst är jag ny chefredaktör för Vårdfacket. Det känns som ett hissnande uppdrag att efterträda den tidigare chefredaktören Susanna Stubbendorff som har skapat och utvecklat tidningen under många år. En liten trygghet ligger i att Vårdfacket inte är helt ny för mig. Jag har i tre år varit med om att planera och utforma innehållet i tidningen som dess redaktionssekreterare.

Det finns en stabil grund att stå på. Vi får dagligen bevis för att tidningen är uppskattad. Vårdfacket väcker också debatt. Insändare och debattartiklar väller in som aldrig tidigare.

Vårdfacket är den samlande tidningen för landets alla sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker. Därför känner vi på redaktionen ett stort ansvar. Vi fortsätter vår framgångsrika kombination av yrkes- samhälls- och fackliga frågor för att medverka till sammanhang och utveckling för våra läsare.