Ett lyckat vågspel

7 januari 2003

Nytt år ? nya åtaganden, ett årsskifte förpliktigar. Men eftersom erfarenheterna har lärt mig att löften oftast är lättare att uttala än att infria, så har jag genom åren blivit försiktigare. Jag nöjde mig därför med de gamla vanliga, de där ni vet om att äta mindre, röra sig mer och att där emellan ha roligt.

Med motionen kan det bli lite si och så vintertid när dagarna är korta och resor och sammanträden blir många. Jag försöker kompensera motionsbristerna i vardagen med att anstränga mig desto mer i helgerna. I takt med det tilltagande ljuset känner jag en växande längtan till familjens torp och den trädgård som omger det. Jag älskar att påta i jorden.

Ett årsskifte är emellertid inte bara ett bra tillfälle att fundera på löften utan också att skärskåda det som har varit. Det gäller familjen och det privata, men alldeles särskilt det jag har varit med om i Vårdförbundet; och jag måste tillstå att det inte är utan stolthet som jag begrundar 2002 och det som skedde.

Vi fortsatte förändringsarbetet. Vårdförbundet blev tillgängligare. Vi etablerade nya hemsidor på Internet, vi startade 020-slingan och slutförde de tekniska förberedelser som krävs för att göra också vårt medlemssystem och vårt elektroniska arkiv tillgängligt för medlemmarna. Vi ligger i framkant av utvecklingen och har tillsammans med vår it-leverantör blivit prisbelönta för detta.

Men tekniska landvinningar i all ära, det jag allra mest kommer att minnas är den kongress vi hade på försommaren, då vi med hjälp av bärbara datorer radikalt ändrade arbetssätt och lyckades engagera alla ombud i precis alla frågor. Visst var det ett vågspel, men det lyckades.

Lika radikala uttryck för vårt nya arbetssätt är den från paragraftecken helt befriade stadgan och den vårdpolitiska idén.

Med allt detta som utgångspunkt ska det i år bli roligt att arbeta både för att öka inflytandet på arbetsplatserna och att skapa bättre förutsättningar i yrkeslivet för Vårdförbundets medlemmar. Våra idéer och initiativ börjar göra avtryck i utformningen av vården och det är smickrande.

Det kan låta som skryt, men Vårdförbundet spelar en allt viktigare roll i debatten. Skälet är enkelt. Genom att överge vår gamla martyrroll till förmån för den professionella har vi fått både politiker och arbetsgivare att lyssna.

Visst retar vi en och annan genom att säga att socialministern gör det onödigt svårt för sig genom att i primärvården göra allmänläkarna till vårdens grindvakter, genom att säga att »mer pengar« inte löser problemen i vården, eller att vi inte tror på några vårdgarantier eftersom de strider mot riksdagens prioriteringar. Man kan fråga sig vad som kommer att hända när det fria och gränsöverskridande vårdval som socialministern ser framför sig tvingas möta den svenska verkligheten och fler patienter väljer att åka utomlands för att slippa köerna.

Genom att vara noggranna med fakta, se till helheten och förena vår professionalitet med engagemanget för patienterna är vi oslagbara. Det ger mod och ork att stå på sig även i lägen där vi är ensamma.

Vi vet att vården redan inom några år måste få mer resurser alldeles oavsett hur det går med vårdgarantin. Men vi vet också att antingen det gäller pengar eller annat så duger det inte att slänga in nya resurser i gamla strukturer. Hittills har regeringens recept varit alltför traditionella och förändringstakten för långsam. Mycket kring kvalitetsarbete, vårdkedjor, processer, psykiatri, hälsoekonomi och annat saknades, men socialministerns inlägg i riksdagsdebatten i höstas tycker jag avslöjade en bättre insikt om problemen än tidigare.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida