Ett nytt liv i Norrtälje

För snart ett och ett halvt år sedan kom ett skepp lastat med litauisk vårdpersonal till Norrtälje. Då behövdes särskilda insatser för att de skulle kunna komma hit. Nu är Litauen ett av eu:s nya medlemsländer och många av hindren har fallit.

När Litauen förlorade mot Makedonien i basket för någon månad sedan var det nästan landssorg i ett av logementen på det övergivna regementet i Norrtälje. Här satt Diana och Dalia framför den lilla teven tillsammans med flera landsmaninnor och hejade på sitt gamla hemland. Fast den värsta hemlängtan har gått över nu, säger de.

Diana Kvedaraite och Dalia Silkaityte beskriver sig själva som starka kvinnor.

– Min syster, som är ekonom, skulle aldrig kunna byta land så som jag har gjort. »Jag är inte så stark som du« säger hon, berättar Diana.

De har lämnat sitt hemland Litauen. Sina föräldrar och syskon, sina vänner, sitt språk – och sina arbeten som sjuksköterskor.

Sedan ett år tillbaka bor de i Norrtälje, en småstad sju mil norr om Stockholm. Där är de inkvarterade i ett logement på det nedlagda regementet. De arbetar inom äldrevården och på fritiden läser de svenska för invandrare, simmar i simhallen eller går i kyrkan.

Diana Kvedaraite är 28 år och arbetar som undersköterska, Dalia Silkaityte, 27, som vårdbiträde Nu hoppas de att Litauens inträde i den Europeiska unionen ska innebära att de får arbeta som sjuksköterskor i Sverige. Får de det så stannar de nog här. Om inte reser de hem igen. En hög levnadsstandard är nog bra, men båda saknar sina arbeten som sjuksköterskor.

Det kostar på att lämna allt och börja ett nytt liv i ett okänt land.

– Man måste veta att man klarar sig själv och man måste våga ta kontakt med nya människor, säger Dalia.

Allra svårast är det att inte kunna språket. Kan man inte prata blir man isolerad, konstaterar de. En termins studier i svenska hemma i Litauen var inte tillräckligt.

Diana och Dalia tror inte på någon stor flyttvåg av litauiska sjuksköterskor till Sverige. Även om deras utbildning godkänns av eu och de ges möjlighet att utöva sitt yrke.

– De jag känner som talar om att åka till något annat land vill till England, Frankrike eller usa, säger Dalia.

Inte gärna till Sverige med sitt bistra klimat.

Ingen av dem tycker att det är svårt att få kontakt med människorna i sitt nya land. Svenskarna är ett snällt folk, säger Diana, men tycker egentligen att det mer är en fråga om personlighet än om nationalitet.

Dalia säger att vårdpersonal, både sjuksköterskor och undersköterskor, har gemensamma nämnare som går utanför nationsgränser.

– Alla undersköterskor och sjuksköterskor måste vara speciella. De måste förstå vad människor känner. Och de måste ha tålamod.

När de kom till Roslagen placerades Diana först i den lilla pappersbruksorten Hallstavik, några mil från Norrtälje, tillsammans med tre landsmaninnor. Hon trivdes inte där.

– Jag är från en storstad. Jag behöver kontakt med människor, säger hon.

En av hennes kamrater har återvänt till Litauen, själv tog hon kontakt med kommunen och bad att få byta ort.

Snälla människor och en trevlig stad där de har fått nya vänner – men de saknar sina yrken.

De har båda flera års erfarenhet av självständiga sjuksköterskeuppgifter bakom sig. Dalia har varit distriktssköterska i fem år och Diana har arbetat med onkologisk specialistvård i åtta år.

Norrtälje kommun utsåg personliga mentorer som stöd till var och en av de nya arbetstagarna från Litauen.

– Jag och min mentor är vänner. Jag firade jul med hennes familj. Det var intressant, säger Diana.

Diana och Dalia tjänar bättre som undersköterska respektive vårdbiträde i Sverige än som sjuksköterskor i Litauen. Där hade de en månadslön på 500 lita, vilket motsvarar ungefär 1500 svenska kronor efter skatt.

Här får de ut ungefär åtta gånger så mycket och även om både boende, mat och kläder är dyrare här har de fått möjlighet att spara för framtiden.

– Jag drömmer om att åka till Thailand, säger Diana.

Dalia vill köpa en lägenhet. Förhoppningsvis i Sverige.

De tycker också att allt fungerar bättre här, även om det händer mycket i Litauen just nu. På både gott och ont. Där som här har det blivit allt stressigare att arbeta inom sjukvården och där som här är man rädd för att arbetskraften inte ska räcka till för de allt större vårdbehoven.

– I Litauen är de rädda för att arbetskraften ska försvinna till andra länder inom eu, säger Diana.

Om deras utbildningar godkänns av Socialstyrelsen och om de anses kunna språket tillräckligt bra kommer de att få arbeta som sjuksköterskor i Sverige. »Då stannar vi«, säger Diana och Dalia samstämmigt. Fastän väl medvetna om att det inte bara är att börja.

– Först måste vi lära oss det medicinska språket, säger Dalia, och Diana tillägger att hon vet från en väninna som är sjuksköterska från Schweiz att det är svårt att bli sjuksköterska i Sverige.

Fast svårigheter har ju båda två tagit sig över förut.