Ett skrik av saknad
Conny PalmkvistHej då, allihopa286 sidor. Forum 2005www.forum.seisbn 91-7203-625-7
En dag ringer Berit Palmkvist till sin son Conny: »De har hittat någonting«, säger hon i telefonen.
Connys mamma fick cancer första gången tolv år tidigare. I två omgångar har hon kämpat ner den. Det ska hon göra den här gången också, säger Conny. Och så skriver han på nätet: Jag tänker inte svika dig, älskade mamma. Luta dig mot mig, jag tänker inte falla. Jag trillar varken framåt eller bakåt om du ber mig vara ett berg — Vi ska, vi måste, sparka det där cancerhelvetet tillbaka till där det hör hemma.
Men den här gången orkar mamma inte besegra cancern. Först måste hon också kämpa mot sjukvården för att få del av den – flera gånger blir hon hemskickad från akuten trots att nog till och med den avvisande sjuksköterskan anser att hon borde få stanna på sjukhuset. Det gör ont att läsa om det slarviga överlämnandet från sjukhuset till hemsjukvården och hemtjänsten.
Men den här boken är mest ett skrik av förtvivlan och saknad. Först från tonåringen som miste sin far i en enkel operation på sjukhuset och sedan från en ung man som på många sätt ännu inte har växt upp. En ung man som vill men inte förmår, som inte vågar möta sjukdomen och döden öga mot öga. Den varma sommaren 2003 reser han fram och tillbaka de tio milen till sjukhuset där mamma ligger, röker kopiöst, super till då och då, får stöd av före detta flickvännen och den gravida systern.
Och skriker ut sin förtvivlan över att mamma lämnar honom, sin sorg över att inte kunna vara det berg han ville vara