Eva Benzein: Doktor på hopp

Att doktorera handlar inte bara om lu§st, flit och intresse. Det handlar i hög grad även om pengar, det har Eva Benzein erfarit.  Men samtidigt känner hon sig privilegierad och tänker fortsätta att forska, trots att hon nu är klar med sin doktorsavhandling om hoppets roll i sjukdomsprocessen.

6 mars 2000

Vägen till doktorsexamen kräver studiero. En ro som är svår att få om forskningen ständigt måste stå tillbaka därför att en massa tid går åt till att arbeta för att försörja sig. Därför behövs fler vägar än idag att finansiera doktorandstudier utan att kvaliteten för den skull försämras. Där har facket en uppgift att driva på.

Den som tycker så, utifrån djupt känd erfarenhet, är sjuksköterskan, vårdläraren och nyblivna medicine doktorn Eva Benzein från Västervik. I december i fjol disputerade hon vid Umeå universitet efter drygt fem års slit med avhandlingen Traces of hope, om hoppets roll i sjukdomsprocessen.

– En fjärdedel av tiden har nog gått åt till att skaffa forskningspengar de här åren. Det tar kraft.

– Dessutom är det svårt att komma framåt när arbetet för försörjningen kräver sitt. Huvudet får inte ro. Det tar tid varje gång att ställa om sig mentalt , att gå in i forskarrollen och hitta tillbaka dit där man befann sig senast man hade tid att sitta ner. Det kan kännas som om man tar ett steg bakåt varje gång man tagit två framåt.

Så hade Eva det under första året av doktorandutbildningen då hon arbetade kvar på sin vårdlärartjänst i Kalmar på trekvartstid.

– Men jag känner mig ändå privilegierad!

Det lossnade nämligen efter ett år. Då kunde Eva tack vare pengar från forskningsrådet för sydöstra Sverige, forss, gå ner till halvtid. Så kunde hon sedan fortsätta tack vare bidrag från Vårdalsstiftelsen, från universiteten i Lund och Umeå och från Högskolan i Kalmar…

Det stora lyftet kom förra året då hon fick en doktorandtjänst som samfinansierades  av universiteten i Lund och Umeå. »Heltidspengarna« gav sådan skjuts åt slutarbetet att hon gick i mål enligt sin mest optimistiska planering: i december 1999. Annars vet hon inte när hon skulle ha blivit klar.

Levde fyra extra veckor
Evas väg till doktorsexamen har varit lång. Efter sjuksköterskeexamen 1973 arbetade hon på kirurgavdelning. Det var snabba ryck, patienter som kom in, opererades och försvann iväg. Ingen tid för nära patientkontakter. Hon tröttnade på tempot och tekniken och sökte sig till cancervården och mötte en annan värld i vården. Det var också där hon mötte Elsa som mot alla odds sköt fram sin död. Ett möte som gjorde så starkt intryck på Eva att det bidrog till beslutet många år senare att doktorera. Det var i början av 80-talet som Evas och Elsas vägar korsades.

Mötet väckte frågor och undran hos Eva: Varifrån fick denna småbarnsmamma, dödsdömd i tjocktarmscancer vid 36 års ålder, kraften att skjuta upp sin död i fyra veckor? Vad hände när Elsa, som fysiskt och psykiskt var beredd för döden efter ett besök av sin syster, plötsligt hämtade styrka och energi för att leva fyra extra veckor så att hon fick tillbringa en sommarsöndag med efterlängtade kusiner på besök från usa? Tillbaka på sjukhuset på kvällen trött och lycklig, konstaterade Elsa att nu var hon »redo«, varpå hon dog samma natt.

Vilken kraft hade Elsa fått tillgång till och hur ? Kunde man sätta ord på det? Var det hoppet som gav henne extra tid?

Det var frågor som Eva Benzein fortsatte bära med sig tillsammans med minnet av Elsa. När hon några år senare började studera omvårdnadsforskning kom möjligheten att ägna studietid åt de obesvarade frågorna.

Fanns mycket att utforska
Hon upptäckte att det fanns lite skrivet på svenska om hoppets betydelse i sjukdomsprocessen, till skillnad från i främst usa och Kanada. Det fanns alltså mycket att utforska på hemmaplan.
Intresset växte då hon intervjuade andra sjuksköterskor om hoppet och dess betydelse för svårt sjuka patienter. Alla hade erfarenheter och synpunkter. 1994 blev hon så antagen till forskarutbildning  med Astrid Norberg, professor i omvårdnad i Umeå, som handledare. Vägen mot doktorsexamen var påbörjad.

Du levde i mer än fem år med avhandlingen. Hur kändes det när disputationen var över?

– Tomt. Som att bli kvitt en tung ryggsäck. Jag blev rastlös och jättesjuk. Fick först influensa och sedan ryggskott! Det var väl kroppen som sa ifrån efter att ha ställt upp hela hösten när jag slutspurtade.

I dag är Eva Benzein universitetslektor och tillbaka som lärare för blivande sjuksköterskor. Men doktorsexamen sätter inte punkt för forskarkarriären. Hon ska fortsätta att studera hoppets roll i sjukdomsprocessen. På egna forskarben, som hon uttrycker det. Bland annat ska hon följa ett antal cancerpatienters familjer och få ytterligare infallsvinklar på vad hoppet betytt för de svårt sjukas nära anhöriga under den sista tiden.

Och så vill hon inspirera fler sjuksköterskor att forska inom omvårdnadsämnet. Kunskapsbehovet ökar i takt med att hemsjukvården växer i omfattning och allt fler yrkesgrupper dras in i arbetet samtidigt som de anhörigas roll blir större.
Intresset för EvasBenzeins avhandling har varit stort. Det kan hon lätt förstå.

– Det är ett ämne berör många.

Hon har fått brev, telefon, e-post och intervjuats i riks- och lokalmedia. Hon har fortlöpande under forskningstiden avrapporterat till sina finansiärer. I sommar ska hon föreläsa på en kongress om »Family nursing« i Chicago, usa.

Det krävs resurser
Eva vill att hennes forskning ska komma till konkret nytta. Den har varit användbar till exempel för en projektgrupp där hon ingått och som i ett par års tid planerat för sektorsöverskridande palliativ vård i Kalmar län. Och vid möten med politiker, beslutsfattare och andra berörda, som hon ofta inbjuds till, talar hon enträget om behovet av resurser i tid och personal för att utnyttja hoppet som en positiv kraft i sjukdomsförloppet.

För resurser krävs för en dämpad takt som kan ge utrymme för reflektion och lyssnande, vila och frid för människor som vårdas i livets slutskede så att de kan »vara i hoppet« och få ett värdigt slut.

Men det budskapet sitter trångt i dagens slimmade vård, tycker hon. Likväl måste det framföras. »För ytterst är det patienternas bästa som är min drivkraft.«

Ryktet om Evas forskning har även nått andra sidan jordklotet. I höstas fick hon brev från Indien där forskningsorganisationen irpc, International Research Promotion Council, utsett Eva till »1999 års bästa forskare i palliativ vård«.

– Jag vet inte mycket om irpc. Men deras syfte beskrivs som att slå broar mellan omvårdnadsforskare i olika länder och världsdelar. Det stöder jag gärna. Det är viktigt att vi i länder som kommit längre kan dela med oss av vår kunskap.
Ett diplom på utmärkelsen ska hon få. Dock inte på plats i Indien. Det skickas till Högskolan i Kalmar för att överlämnas vid högskolans årliga akademiska högtidlighet i maj.

Avhandlingen Traces of Hope består av fem delar. Det är dels en litteraturstudie, dels intervjuer med fyra olika grupper, inalles 59 personer som utifrån tro och personliga upplevelser ger sin bild av hoppet. En grupp var sjuksköterskor, en var »vanliga« friska människor, en var pingstvänner och den sista gruppen var cancerpatienter som vårdades i hemmet.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida