Facket slåss för fler omvårdnadschefer
Vill man ha in omvårdnadskompetens i ledningen för sjukvården måste man slåss för det. Motståndet och ointresset kan vara stort. Men i Skåne har ett idogt fackligt arbete lett till ett genombrott för omvårdnadens ställning i sjukvårdens organisation.
Omvårdnaden är minst lika viktig som medicinen. Men den syns för dåligt på de nivåer där besluten fattas. Att göra den synlig har satts upp som ett viktigt mål av Vårdförbundet SHSTFs centrala ledning.
I de flesta lokala avdelningar har man också arbetat för att få in personer med omvårdnadskompetens längst upp i ledningen för sjukhus och sjukvårdsområden. I förra numret av Vårdfacket mötte vi några av dem som nått dit, de disputerade sjuksköterskor som också ingår i nätverket VUCA.
I Malmö har den lokala klubben också arbetat hårt – och med framgång – för att få till en synlig omvårdnadsledning på verksamhets- och sjukhusledningsnivå. Men det är inget man får till på en kafferast. Lång sikt och idogt arbete är ord Karin Rangin använder, hon är ordförande i lokala avdelningen i Skåne med facklig bakgrund i Malmöklubben. Hon berättar också om bra förebilder: Ystad, där lasarettet tidigt gjorde försök med en särskild sjuksköterskestyrd vårdenhet.
– Vi kunde visa att omvårdnaden lyftes fram på Ystads lasarett och att det fungerade där, säger Karin Rangin. Det gjorde att vi kunde säga: ’Var bara lugna, se här hur bra det kan bli’ när vi skulle övertyga förvaltning, politiker och våra egna medlemmar.
Lobbying
När Universitetssjukhuset MAS skulle omorganiseras gjorde man först en idéskiss för hur hela sjukhuset skulle se ut. I den referensgruppen deltog representanter för Vårdförbundet SHSTFs Malmöklubb. Själva omorganisationen gjordes stegvis, och då förde de lokala representanterna fram klubbens åsikter i förhandlingar. Vid sidan av de mer formella kontakterna såg man också till att ha informella kontakter med politiker och tjänstemän när saker och ting hotade att gå Vårdförbundet SHSTFs intressen emot.
Motståndet finns överallt
– Vi prioriterade detta arbete hårt i Malmöklubben. Att skapa ett utrymme för omvårdnadens intressen i maktens rum kräver fackliga insatser och kostar mycket kraft och tid, säger Karin Rangin. Motståndet finns överallt – hos läkarna, förstås, men också hos de egna medlemmarna och hos politikerna. Men motigt är det väl alltid när man ska förändra något gammalt och invant – och när man ger sig på att ändra i maktstrukturerna.
Men hon menar också att tiden nu arbetar för att omvårdnaden ska få större utrymme i sjukvårdsorganisationen. Resultaten från omvårdnadsforskningen får så småningom genomslag, läkarna har inte längre en lika oomstridd position och människors/patienters krav på bättre omvårdnad blir större.
I Malmö har man ännu så länge inte nått längre än till verksamhetsnivån när det gäller att få omvårdnadsansvariga chefer. I själva sjukhusledningen finns ingen omvårdnadsansvarig. På Universitetssjukhuset i Lund är det i princip tvärtom. Där har man fått in omvårdnadskompetensen i den absoluta sjukhusledningen, men det finns inga kanaler nedåt i organisationen – på lägre nivåer härskar läkarna, och därmed det medicinska tänkandet, oinskränkt.
Optimistisk
Inför sammanslagningen av de båda landstingen i Malmöhus och Kristianstad samt Malmö stad (som hittills varit sjukvårdshuvudman) är hela organisationen i regionen under omstöpning. Karin Rangin är optimistisk.
– Den nya regiondirektören säger i sitt principprogram att omvårdnad och medicin måste vara med på samma villkor. Det hade ingen sagt för fem år sedan.
I en rundfråga till landets samtliga lokala avdelningar av Vårdförbundet SHSTF har Vårdfacket frågat om omvårdnadskunskapens ställning på sjukhus och i sjukvårdsområden, och på vilket sätt man fackligt drivit kraven på att få omvårdnadssakkunniga i den absoluta ledningen av sjukhus, sjukvårdsområden och så vidare.
Finns i halva landet
Svaren visar att det i hälften av landets landsting finns åtminstone någon som företräder omvårdnadens intressen i den absoluta ledningen av något sjukhus eller sjukvårdsområde. Och på de allra flesta håll har avdelningarna, om än med olika grad av intensitet, försökt få arbetsgivaren att inrätta sådana tjänster.
Ibland tycks det finnas en mer genomtänkt idé bakom de organisationer där omvårdnadskunskapen lyfts fram. I Värmlands fem sjukvårdsförvaltningar har varje sjukhusdirektör en vårdadministrativ chef i sin stab. De vårdadministrativa cheferna är alla sjuksköterskor och ska bevaka att omvårdnadsfrågorna vägs in när besluten fattas.
– De omvårdnadsansvariga har dock mindre påverkans-möjlighet än de medicinskt ansvariga, säger Värmlands ordförande Ninni Carlsson-Eriksson.
I Östergötland finns det, eller kommer åtminstone att finnas, vårdutvecklare i stab på alla tre sjukhusen. De två som redan finns på plats, Ann-Marie Bäckstedt i Linköping och Inga-Lill Sondell i Motala, är båda sjuksköterskor. I Norrköping har sjukhuset gått ut med annons efter en vårdutvecklare. Kravet är att det ska vara någon med utbildning inom omvårdnad. Det finns dock ingen garanti för att det blir en sjuksköterska.
Otydligt i Bollnäs
I Gävleborg finns det på Gävle sjukhus samt i de två primärvårdsområdena utvecklingschefer, alla tre sjuksköterskor. På Hudiksvalls sjukhus finns det också en utvecklingschef, men hon har inte som sina kolleger i Gävle och primärvården någon formell utbildning i omvårdnadsvetenskap. Hon driver dock på sjuksköterskorna på sjukhuset att läsa detta ämne. I Bollnäs-Söderhamn finns en verksamhetschef, också sjuksköterska, som arbetar med omvårdnadsfrågor, men han har inte lika tydlig ställning i hierarkin som de som finns på de andra sjukhusen i länet.
I andra landsting finns omvårdnadsansvariga i den absoluta ledningen i delar av verksamheten. Så är Elsy Athlin omvårdnadschef på Östersunds sjukhus och Solveig Malmström har en liknande position på lasarettet i Visby. I Västerbotten är Birgitta Engström kvalitetschef i landstinget och ska också arbeta med att säkra omvårdnadens intressen, medan Anne-Christine Sundberg är chefsjuksköterska och sitter med i ledningen för Umeås sjukvårdsområde.
I Uppsala är Christina Lindholm vårdutvecklingschef på Akademiska sjukhuset, i Stockholmslandstinget finns Ann Gardulf i samma position på Huddinge sjukhus och i Helsingborgs sjukvårdsområde Liselotte Rooke. Också i Sundsvall finns det en vårdutvecklare i hög position på sjukhuset, medan Kristina Malmer är vårdutvecklingschef på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
Luddigt motstånd
I de landsting som återstår är det alltså tunt på den här fronten. Gunilla Fredriksson i Örebro berättar varför det inte går att få till stånd en omvårdnadsansvarig i hennes landsting:
– Vi har förhandlat om det vid olika tillfällen, bland annat vid omorganisationer, men utan resultat. Arbetsgivaren anser att det ju för det mesta finns en läkare som biträdande sjukhusdirektör och att det räcker med att han vid behov kan knyta en sjuksköterska till sig!
Ibland är motståndet lite mer luddigt. Lise-Lotte Brunnberg i Blekinge berättar om det:
– Varje gång jag träffar landstingsdirektören påpekar jag vikten av att även omvårdnadsfrågorna ges utrymme i olika ledningsgrupper. Han delar åsikten och man lyssnar på oss i ledningen – men därifrån till handling är steget långt.
De landsting där det inte finns omvårdnadsansvariga i den högsta ledningen för sjukhus eller sjukvårdsområde är också Dalarna, Halland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Norrbotten, Sörmland, Västmanland och Älvsborg.