Fackets roll i gungning

Tryggheten är värd 3 000 kronor om året. Det tycker sex sjuksköterskor på Helsingborgs lasarett som Vårdfacket träffade för att höra hur de ser på sitt fackliga medlemskap. Några av dem ifrågasätter den verkliga nyttan av medlemskapet. En del av dem har varit mer eller mindre fackligt aktiva (men är det inte nu), andra har ingen erfarenhet alls av fackligt arbete.

»Jag ser inga andra alternativ«

Michael Nivesjö markerar genast var han står:

– Att vara med i facket är självklart. Ensam är svag. Fackets roll är att stödja och föra kollektivets talan mot arbetsköparen.

För honom är det självklart att vara med i facket. Däremot är han missnöjd, och det är ett svagt ord i sammanhanget, med hur Vårdförbundet sköter sitt uppdrag. »Ett högerförbund«, drämmer han till med.

Michael Nivesjö har varit sjuksköterska sedan 1984. Med välbehag ser han tillbaka på strejkåren 1986 och 1995. Då var shstf en kamporganisation. Men samtidigt lades grunden till det fackliga förfall som han nu tycker råder i Vårdförbundet.

– I synnerhet 1995 var det ett jäkla tryck. Gamla damer demonstrerade och var beredda att strida »to the bitter end«. Och så blåser man bara av strejken…!

Besvikelsen över förbundets sätt att sköta den fackliga kampen är stor.

Ändå stannar han kvar som medlem.

– Men det är med vånda. För vilket alternativ finns det?

Men om man ser på det som Vårdförbundet har åstadkommit? Under det senaste femårsavtalet har ju förbundets medlemmar haft den bästa löneutvecklingen av alla, med genomsnittligt plus 25 procent.

–  Jag tror inte på det där, hugger Michael Nivesjö av.

– Det är bara ett fåtal som fått ta del av den där löneökningen!
Nyttan av medlemskapet? Michael Nivesjö räknar ut att han betalat minst 20 000 kronor i medlemsavgifter under de nio åren mellan strejkerna 1986 och 1995. Det har han knappast fått tillbaka i någon löneutveckling.

Men det hade ändå varit värt att betala den avgiften, om inte förbundet givit upp och krupit iväg med svansen mellan benen.