Får du banta för chefen?

Trenddieten 5:2 sprider sig över Sverige. Men vad händer om man blir trött och okoncentrerad av att fasta två dagar i veckan? Har chefen rätt att lägga sig i? Vårdfokus reder ut begreppen.

Det är morgonmöte och runt bordet sitter den hålögda personalen. En gäspar ideligen, en annan har uppenbart svårt att hänga med i diskussionen. ”Sedan mina medarbetare började banta, har de säckat ihop”, säger Gustav som är mellanchef.

Ingen har väl missat löpsedlarna: ”Bli smal med nya 5:2–metoden” och ”Jag gick ner 13 kg med 5:2”. Det senaste inom bantningsbranschen är att fasta två dagar i veckan och sedan äta som vanligt. Dieten som kom i våras blev snabbt en superhit som genererade massor av artiklar, böcker — och helt nya nötter att knäcka i arbetslivet. För hur gör man om den hungriga personalen, som i fallet med Gustav, får svårt att sköta jobbet? Har chefen rätt att lägga sig i din matlåda för att du ska klara ditt ansvarsfyllda och ofta stressiga jobb?

Ulf Fröberg är chefsjurist på institutet för medicinsk rätt och föreläser bland annat om patientsäkerhet. Han menar att det måste gå ganska långt innan man kan ingripa.

— Om någon har bestämt sig för 5:2 kan chefen inte göra så mycket åt det, säger han.

Skulle medarbetaren vara så ur form att det blir svårt att sköta jobbet, kan chefen kalla till samtal och eventuellt koppla in företagshälsovården.

— Men då måste man se till helheten. Jag har svårt att tro att problemet bara beror på att man följer en diet, säger han.

Det är inte bara 5:2 som skapar nya, intressanta dilemman på jobbet. LCHF, lågkolhydratkost, är en annan uppmärksammad diet som också kan väcka frågor. På ett frågeforum på nätet skriver till exempel en vårdanställd att hennes chef är emot att hon följer LCHF, eftersom hon arbetar på en ätstörningsklinik och ska äta pedagogiska måltider med patienterna. ”Men jag vill inte följa tallriksmodellen så vad ska jag göra?”, skriver hon. Till svar får hon att om det står i anställnings­avtalet att måltiderna ingår måste man ställa upp på det. Men oftast behöver det inte bli ett problem, det går att hitta vägar runt.

Så gör Josephine Rehnberg, sjuksköterska på bup i Visby som har gått på 5:2 sedan i våras. Hon anpassar fastedagarna så att de ska passa med jobbet och äter en liten frukost och en lätt, proteinrik lunch för att vara pigg hela dagen. Sedan tar hon hungersmällen på kvällen.

— Det var värst i början. Nu är jag van och vet att det går över efter en stund, säger hon.

Josephine Rehnbergs kontorstider gör att hon kan styra måltiderna. Där­emot hade det varit svårare om hon hade jobbat natt.

— Det hade jag nog inte klarat, det hade blivit för tufft.

Hittills har hon gått ner 6 kilo men den stora vinsten är att hon trots hunger­perioderna generellt känner sig piggare och orkar mer.

Nej, det stora bekymret inom vården verkar knappast vara de som väljer att äta för lite, utan att många inte hinner äta alls på grund av stressen. Det är både Ulf Fröberg och Vårdförbundets styrelseledamot Marianne Hiller överens om.

— Där har chefen ett jättestort ansvar. Människor behöver få äta och ta paus både för sin egen skull och för patientsäkerheten, så rasten är betydligt viktigare än några modedieter, säger Marianne Hiller, som har arbetat länge med chefs– och ledarskapsfrågor.

Det är vetenskapligt bevisat att för stressiga måltider, eller inga måltider alls, och för få pauser leder till trötthet, sänker prestationsförmågan och ökar risken för misstag. Ändå är det ett jätteproblem inom vården att man slänger i sig maten på stående fot och inte tar rast.

Enligt Marianne Hiller är det dubbelt.

— Dels är det svårt att få till det för dem som vill, dels har det utvecklats en subkultur där man inte tar paus, säger hon.

Vårdförbundet har länge drivit frågan om rätten till rast och hur viktig den är.

— En professionell yrkesutövare inser att man behöver den, säger Marianne Hiller.